Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.
Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.
Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.
Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.
Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son som var van bergsklättrare.
Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.
Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.
Som om världen hade slutat att existera.
Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…
Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.
Jag har en del upplevelser i naturen, unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.
Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.
Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.
Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.
Bilden är en utsikt mot Tarfalasjön i juni.