Den stora censursläggan har slagit till. Hände det något i sak, som att presentera andra lösningar i tiggarfrågan, än att riva affischer? Knappast. Men riktigt reklamjippo blev det, dock inte från SDs sida utan från mediepolisernas. Det var som deras lilla julafton. Kränkt! Ha rätt! Vandalisera! Höras! Censur och inkvisition är två usla systrar. Ingen halshöggs än men det kommer säkert.

Här kommer den upprörande texten:
Sorry about the mess here in Sweden.
We have a serious problem with forced begging!
Our goverment (sic!) won’t do what’s needed.
But we will! And we’re growing at record speed. =)
We are the opposition and we promise real change!
We are the Sweden Democrats!

Blev du upprörd? Skrek? Blev kränkt och rädd? Har du blivit censurerad någon gång eller inte ha vågat säga din åsikt  med rädsla att någon kunde tycka illa om dig? Att du inte tänkte rätt?

Jag skrev några år i en nättidning, men sedan åkte jag på censur. Jag kunde inte förstå orsaken i det fallet, artikeln var harmlös, handlade om filmarbetarnas villkor och var något folk hade efterlyst. Kanske kulturfrågor får bara skrivas av rätt folk? Jag hade skrivit några mer irriterande artiklar någon gång. Jag hade inte brutit mot publicistiska regler eller lag. Så jag slutade skriva där och började med min blogg. Jag kunde inte stå ut att bli censurerad utan klar laglig orsak.

Jag har en gång försvarat yttrandefriheten offentligt trots dödshot. Yttrandefrihet är demokratins grundbult tillsammans med fria val. När vi börjar sortera vad som får sägas, vad inte, är samhället på sluttande plan mot demokratins undergång. När politikerna bryter mot valresultat och slumpar våra röster till någon annan har de pissat på våra rättigheter. I ord brukar de flesta döma länder utan yttrandefrihet. I praktiken låter det annorlunda.

Att censurera eller hota mig är förstås bara en petitess när stora drevet mot reklamen på Östermalms tunnelbana är i gång. Så stort del blev! Jag har så svårt att begripa ilskan som vänsterextremister – för, det kan ju inte vara andra? –  öser på grund av SD reklamen i alla medier. De river affischer, demonstrerar, medan polisen tittar på. Det är som en förlorad fotbollsmatch. Jag tror att den vanlige jobbaren inte är intresserad av mobbens härjningar och avsikter. De har ett viktigare liv. De funderar över vad det skall bli till middag, att ungarna behöver nya skor, att det regnade igen så badutflykten blev inställd och att lönen hade svårt att räcka till något extra. De är trötta på meningslösa demonstrationer när syftet är bara att visa ilska, när tiggarna ändå sitter vid mataffären och inget händer, soporna ökar i parken och skatterna höjs men inget gott kommer från det. De lever i den riktiga världen, inte på Twitter.

Få hade reagerat om inte mediepolisen hade skrikit så det hördes till minsta ödetorp i Sverige och till utomlands. Vi som inte ens visste om någon SD reklam har nu blivit rejält informerade. Vi är sura på översittarna. Folk gillar faktiskt inte mobbning och förstörelse, oavsett innehåll. I regel är vi ganska ointresserade av reklam, står man på perrongen vill man helst komma snabbt hem eller till dit man ska, inte ta politiska ställningstaganden. Men nu är vi informerade och tycker.
Tänk efter: vilka reklampelare har du passerat idag? Minns du och gjorde de intryck? Tog du beslut om någonting tack vare reklamen?

Nu är SD affischerna borta för de var säkerhetsrisk. Vilken dålig ursäkt. Var de illa inklistrade så något kunde falla på huvudet på en demonstrant? Eller var det censur?

Nyttiga idioter.  De goda dumskallarna. Nu rasslar det till hos SD som kröp uppåt några procentandelar. Vi är trötta på sandlådan, i politiken och median.

Hur många av dessa demonstranter gav en rejäl slant till tiggarna? Biljett hem, nya kläder och en startpeng låt oss säga månadslön och som avstod själv sedan hjältemodigt från höstgarderob, helgresan och nya mobilen eller i alla fall latten för veckan? Inga? Räckte det att skrika och vandalisera?

Sommarens stora politiska mediehändelse? Nog är det ynkligt.