Jag missade helt den Internationella Harry Potterdagen igår. Hur kunde jag missa det när barnbarnen älskar Harry Potter och ser filmerna om och om igen! Ja, böckerna läses också. Och barnrummet har Harry Potterstuk. Men jag såg en intressant artikel om fatwan mot Harry Potter. Fatwa mot en fantasifigur? Vissa tar verkligen böcker på allvar. Alla minns väl Salman Rushdie? Eller Charlie Hebdo? Och vår Lars Vilks? Men Harry Potter? Varför inte en fatwa mot våld eller för något världsförbättrande?

Men – vi städar i böcker här hemma också. Olämpliga ord försvinner eller byts ut så meningen kanske går förlorad. Vissa ismer skall läras ut redan i dagis. Det föreslås att historieböckerna skrivs om. Ordboken rensas. Fågelnamn byts ut. Lättkränka  gråter på Twitter. Så vad är skillnaden med fatwa – egentligen? Det är bara en annan form av PK regler.

Följer muslimer dessa påbud? Hur tungt kan livet vara när man inte ens kan köpa en bok utan att kolla om det är religiöst lämplig? Men Harry Potter läses även där. Ett påbud är annat än att följa det.

I min barndom läste många Enid Blyton och fantiserade om att lösa kriminalgåtor. Mina föräldrar tyckte inte det var så lämpligt eftersom Gud inte var med. Men även i min extremt religiösa släkt har religionen med tiden blivit en privatsak och för de yngre bara en inramning för livets stora stunder. De unga har inga bokbegränsningar och sätter inte skolbokspapper på romaner som jag gjorde.

Att läsa böcker öppnar en annan värld, stimulerar hjärnan och i Harry Potters fall sätter fantasin igång. Han är en bra förebild, han är på de godas sida. Vi behöver de magiska fantasierna. Tids nog inträder barnen i vuxenvärlden där det mesta är på allvar. Få vuxna springer runt med trollstavar eller i Spindelmansdräkt.  Fantasin  bidrar till att kunna tänka på hur andra känner och tänker. Det där tänka utanför boxen. Utan det kan vi inte ”gå i andras skor”, en egenskap som tycks vara väldigt begränsat i islams världsbild.