Pole, pole mama, sa guiden och saktade ner farten. Och det behövdes. Jag var helt slut, ben som jello och huvudet var tungt. Men Stella Point var alldeles ovan oss och strax lutade jag mig mot skylten: Mount Kilimanjaro congratulation you are now at Stella Point 5756 m.

Big Mama Tanzania, sa guiden och tog mig i handen. Big mama Tanzania, sa alla 13 i vårt gäng när vi åter satt vid tältet på campen och tog igen oss. Alla 13? Ja ni, jag återkommer till vårt påtvingade team.

Allt startade dock några år tidigare när jag fick en present från mina barn. I kortet stod: sa-far-vi och i den ritade bilden stor en liten figur på en bergstopp. Vi skulle åka tillsammans  på safari i Tanzania. Där fanns också Afrikas högsta topp Kilimanjaro 5896 m som väntade på erövring av mig. Min son, Tommy, även kallad Seglaren här på bloggen, såg framemot att lägga den fjärde high seven toppen till sin samling. Jag såg genast många och långa träningspass. Och nog behövdes det träning. I sluttampen gick jag upp och ner trappor i vårt höghus med en ryggsäck – tja, bara 10 kilo – och kände mig allt annat än en vältränad bergsbestigare.

Att bestiga Kilimanjaro kan misslyckas främst av två skäl: uselt tränad och för snabb tur. Det är inget man gör otränad på några få dagar. Att anpassa sig till höjden, acklimatisera sig, kräver tid. Det var ett stort gäng som började bestigningen samma dag på Machame (whisky) leden, men redan andra dagen fick någon vända och den tredje gick några till neråt, svullna, spyende och med ostabila ben. Många går också upp till toppen efter ett längre dagpass och några timmars sömn. Vi sov ordentligt efter en kort pass och började gå fyratiden på natten. Vi mötte några som hade fått vända. Det måste ha känts bittert så nära målet.

Ovan: vår camp i Barranco.

Det var magiskt att bestiga Kilimanjaro. Stjärnorna lyste och fullmånen hängde över våra huvuden när vi började gå uppåt än med pigga ben. Vädret var perfekt.  Efter jobbiga timmar kom vi upp till kanten på den enorma kratern som bildades vid utbrottet så där 200 000 år sedan. Jag nöjde mig med höjden Stella Point men sonen gick snabbt upp den sista höjningen till toppen. Inte många hade trott att den gamla tanten skulle orka upp så nu gratulerade alla. Nu hette jag Big Mama Tanzania.

Bild: Barafu camp 4600m där bestigningen började.

Det har sina sidor att bestiga berg i Tanzania. Kilimanjaro är reglerat och du måste ha en guide. Du betalar två stycken personer för hjälp som minimum. Alltså vi betalade 4: två guider, en kock, en vattenansvarig och sedan dök det upp personer som dessa 4 hade själva anställt och några hade sin bror med sig. Någon kanske bara hängde med i hopp om några slantar? Summa 13 personer.  De bar mina prylar och sina egna. De bar  mat, vatten, kokgrejer och campingutrustning.   De erbjöd hjälp i svåra partier. De mätte vår puls och frågade stup i kvarten hur vi mådde. De serverade mat och vatten, ställde fram tvättvatten, fixade tältet, plockade efter, kutade före för att ställa i ordning vår tältplats medan guiderna gick i vår takt. Det var bara påfrestande oavsett hur trevlig vårt team var. Både Tommy och jag är lite ensamvargar och gör gärna våra vandringar ensamma och bär själva våra prylar. Tommy har fixat sina tidigare high seven bestigningar utan hjälp så det kändes liksom lite kolonialt på ett dåligt sätt. Den vite mannen passas upp… Men vi höll god min och var glada. De fick betalt med råge. Ta seden dit du kommer …vems i så fall?

Byarna omkring Kilimanjaro lever av oss turister, utöver småbruk, så många pojkar drömmer om att bli guider men får vackert börja som porter eller springpojke för alla. Hackordningen var tydlig. Sista dagen brukar turisterna dela ut dricks, helst i dollar. Vi gav det till huvudguiden och lät honom ha huvudvärken att dela det med alla 13 efter egen bedömning.

Vi gick Machame – Mweka rutt, ca 63 km. Det var den häftigaste vandringen jag har gjort. Så kort och så tungt!

Jag återkommer om Tanzania, safari och bistånd i senare inlägg.

Vårt gäng :Dismas, Deo, Heven, Frenky, Philipo, Baraka, Busniri, Gabriel, Peter, Wilimu, Jackson, Kristian, Lukas. Tyvärr kan namnen vara i fel ordning men de med kaffekoppar var våra giuder, två familjefäder vilka hoppades på bättre framtid för sina barn, safariguide kanske..