Jag kom att tänka på filmen ”Children of men” när jag läste om krisen inom förlossningsvården. I filmen föder kvinnorna inga barn längre, de är ofruktsamma. Men en kvinna blir med barn. I en stark scen går kvinnan ut från ett sönderbombat hus med det nyfödda barnet på armen. De krigande männen tystnar, vissa visar sin aktning men i nästa ögonblick skjuter alla igen. Det var inte värt mer .
Larmrapporter om bristen på förlossningsplatser ljuder igen. Som vanligt, vill jag säga. Det är inget nytt. – 72 när jag fick mitt sista barn ville sjukvården vända mig från dörren på grund av platsbrist. Jag vägrade, hotade sätta mig på trappan och vänta och de tog in mig. Sedan fick jag lyxen med ett enkelrum. Några dagar efter avvisades en bekant kvinna från det sjukhuset och även från nästa. Hon födde på golvet vid ingången till det tredje sjukhuset, Karolinska. Hon hade svårt att ta barnet till sig och vi andra mammor pratade aldrig om våra förlossningar så hon hörde och vi försökte stötta henne på alla sätt när sjukvården inte gjorde det. Så platsbrist är inget nytt. Stockholmare klagar om de inte får föda på sin valda plats medan Norrlands kvinnor har inga valmöjligheter utan de boende längst borta får skumpa 350 kilometer till närmaste förlossningen – eller föda hemma.
Så, krisen är här igen då kvinnor inte har planerat sina förlossningar till vintern. Även barnmorskor har rätt till sommarsemester och det sitter inte en skara av dem arbetslösa för att endast rycka in under sommaren. När jag arbetade i Huddinge sjukhus inom specialistmödravården under 90talet var bristen på förlossningsplatser återkommande historia varje sommar. Även planerade kejsarsnitt knuffades från ett sjukhus till ett annat. Så, samma story varje sommar.
Mödravård och förlossningsvård har förändrats under åren. Kvinnorna föder färre barn, vården är mer begränsat och som vanligt har Landstinget ont om medel. Sparmål är viktigare än vad patienterna efterfrågar. Besöken hos barnmorskan har blivit färre och BB har nästan avskaffats. Den medicinska tekniken har utvecklats med ultraljud, prover och övervakning av foster. Men i de få besöken finns risker. Hur skulle MVC hinna upptäcka missbruk och andra missförhållanden på några få besök är mig en gåta.
Förlossningarna har effektiviserats och blivit skonsammare med smärtlindring. Den födande kvinnan har en stor del av värkarbetet hemma och hon kommer senare än förr till förlossningen. Bedövning sätts snabbt in, vill man eller inte. Utskrivning sker oftast till hemmet, inte till BB för eftervård som förut. Många kvinnor blir stressade. Idag larmar man om psykiska problem hos mammor, tidigare har oupptäckta bristningar och onödiga klipp rapporterats. Det är inte helt riskfritt att föda barn ens i Sverige.
Det goda är att papporna har kommit in i bilden. På min tid var man kvar på BB uppemot en vecka, i en kvinnovärld, där de nyblivna papporna hade besökstid. Men man lärde man sig att amma, barnet nådde födelsevikten före utskrivning och själv var man feberfri och på fötterna igen. Pappan var inte så angelägen för vården i den situationen eftersom han inte födde barn. Jämlikhet var inte aktuellt utan barnets start i livet och moderns hälsa. Så klart hann vi längta hem. Så småningom släpptes papporna in, BB blev en familjeplats. Nu skall familjen helst ut 6 timmar efter förlossningen. De mår bäst hemma är den nya parollen. En del av platsbristen är löst på det sättet. Så, tiderna förändras.
Det är kvinnan som går genom en graviditet med sin kropp och föder, ofta med smärta och utmattning. Det är ganska olika roller kvinnor och män har. Det finns inget jämlikt i förlossningssituationen.
Bristen på platser beror på dålig planering, ointresse att satsa på förlossningsvården och fördelning av medel. Det känns som att graviditet inte är en prioriterad händelse i vården, utan en rutinsak som inte ska få kosta. Ansvaret har flyttats från sjukvården till de blivande föräldrarna. Modern skall leva och arbeta under graviditeten som om allt vore vanligt fast det inte är det och inte förvänta sig att ens få en sittplats i bussen. Amatörerna får bära mer och den professionella sjukvården liksom finns på sidan om ifall de efterfrågas. Till en del är det en bra utveckling. Det är inte sjukvårdens och barnmorskans graviditet. Men jag undrar om det inte brister med omsorgen om den gravida kvinnan? Rapporter om de hälsoproblem jag tidigare nämnt hos nyblivna mammor och nedgång i amningsfrekvens larmar om det. Pappornas eventuella problem är inte ens observerade tror jag.
Att vara gravid, bära en växande människa inuti sin kropp är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Det påverkar både kropp och själ. Att få barn är nog den händelsen som berör livet djupast. Tillvaron blir aldrig densamma hur än den nya familjen ser ut. Varje graviditet är unik, de går inte att trycka in i en fyrkantig mall, även om rutinåtgärderna är detsamma.
Jag brukade säga i mina föreläsningar att graviditet är 18 månader, 9 i magen och 9 utanför. De kvinnor jag hade hand om separerade från barnet och började prata om framtiden för egen del någonstans däromkring. Barnet i sin tur separerade genom att börja röra sig bort från modern. Men idag är det bråttom tillbaka till arbetslivet. Allt skall helst delas i lika bitar inom familjen. Att fördela uppgifter enligt eget huvud är inte riktigt godkänt. Just spädbarnstiden är den viktigaste för jämlikheten enligt politikerna. Är samhällets krav en av orsakerna till de ökade psykiska bekymren hos mammor, kanske även för pappor? Man hinner inte med, för livet med ett spädbarn går inte att sätta på högre växel.