I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning.

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare, den första kvinnan, hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

Hon var engagerad i den Laestadianism församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredsställelse i livet. Hon tyckte att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95 års ålder.

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.