Förra veckan blev vi glatt överraskade när avlösningen från hemtjänsten kom. Det var en svensktalande tjej som var svensk. Vi är vana med många olika från hemtjänsten. Ibland kommer också en svensktalande kvinna från norden men de andra kan bristfällig svenska och de flesta saknar utbildning. De kommer från alla världens hörn så vi lever i en multikulturell värld. Om gubben vore sjuk, alltså sängliggande i annat än demens, kunde jag inte lämna honom med dem. Jag är inte säker på att de skulle klara av situationen om något händer. De frågar också oroligt om jag ha mobilen med mig vilket jag inte har. Det är ju mina två timmar i veckan som jag borde vara fri.

Någon kontinuitet finns inte. Att vakta en snäll gubbe i två timmar hör till lyxjobben inom hemtjänsten, sa någon av dem, så det delas tydligen ut rättvist.

För den som inte än vet: min sambo blev sjuk, tappade minnet och livet förändrade sig i ett slag.  Nu har jag så kallad avlösning en gång i veckan och använder tiden till gymmet. Resten av tiden är han mitt ansvar för den som har tappat minnet lämnar man inte ensam.

Vem ska ta hand om de gamla? (Hur det ser ut i olika boenden lämnar jag till en annan gång.) En del är faktiskt anställda av kommunen, de har utbildning och de sökte arbetet helt frivilligt. Men resten… De är invandrare, kanske med bristfällig svenska som fått arbetet genom något sysselsättningsprojekt. De är fruar och sambor, döttrar och svärdöttrar, systrar och en och annan son eller make. Det är kvinnor som gått ner i arbetstid för att hjälpa sina anhöriga. Några entusiaster som tycker än att arbeta med gamla var givande och de fortsätter besöka dem som frivilliga efter egen pension. De är de gamla själv, oavsett förmågan. Det är vi som går förbi och ids rycka in. Hur många gånger har jag sett och hjälpt en virrig gamling i en affär att hitta något eller vänt hem någon i nattlinne på väg att köpa mjölk tidigt på morgonen? (Jag bor nära en serviceanläggning.) De är pensionärsföreningar som ringer runt på morgonen för att höra om de gamla lever. Och vi vars make, maka eller sambo blev sjuk precis när vi blivit pensionärer och på så sätt orsakar vi  inga större kostnader för samhället, bara en total livsförändring för oss själva.

I det flesta fall är det inte kommun eller landsting som sköter omsorgen. I de flesta fall är det ”tills döden skiljer oss åt” eller en normal anständighet att ta hand om dem som inte längre reder sig själva helt eller kanske bara behöver dammsugning och dusch, sällskap en stund eller storstädning när våren avslöjar alltför många dammtussar. Men när det offentliga tar hand om det då pratar man genast om budget och pengar. Vi frivilliga undrar bara om orken räcker och fasar för den dagen vi inte längre kan.

Attendo och vårdförbundet skriver om äldrevården i Svd. Lönefrågan och utbildning poängteras. Det finns dock inga hinder för Attendo att höja lönerna och kapa vinsterna. Samtidigt har diskussionen om dödshjälp poppat upp. Utöver att vi skall arbeta hela livet skall vi inte belasta vården vi betalat höga skatter till. Ättestupan nästa? Hur som helst har de gamla föga värde den dagen de inte längre reder sig själva. Det är en attitydfråga. Vi ser inte den viktiga länken mellan generationerna längre i den världen i omvandling vi något ovilligt och utan klara beslut forceras att leva i.