Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt.