Jag träffade aldrig lyckliga horor.

Nej, jag har aldrig träffat en lycklig hora som ansåg att sälja sex var ett bra yrke. ”Mina” horor var missbrukare. De var långt från lyxprostituerade även om några av de yngre var välklädda och hade inte än blivit vräkta. De flesta var narkomaner, några alkoholister. Alla heroinister fnaskade. Heroin var dyrt. Amfetamin- och blandmissbrukare växlade mellan snatteri, vakt vid inbrott och sexförsäljning.

Flera av kvinnorna hade blivit våldtagna och utnyttjade som barn. Att män använde dem som de ville var liksom så är det, normalt ungefär. Godispengar blev hundralappar, sedan tusenlappar. Droger kom i livet med allt från 8 till 14 års ålder. Droger kostade. Att avstå från prostitution då blev inte enkelt. Så klart blir inte alla våldtagna barn prostituerade. Alla blir inte märkta för livet. Flera finns också i människovårdande yrken. Det var inte ovanligt hos mina patienter att ett barn i en missbrukarfamilj var narkoman och den andra i något vårdyrke.

En och annan ung kvinna hade sugar Daddy som höll ordning på kunderna, tog en stor del av pengarna och försåg kvinnan med droger. Om de protesterade kunde han ju bara kasta ut dem. Det fanns alltid nya kvinnor i behov av droger och bostad. Marknaden är god så att säga. Nästan alla mina patienter var svenskar då men idag är prostitution mer internationell, eller ska jag säga mer EU öppen eller resultat av arbetskraftsinvandring.

Många av mina patienter hade en stadig kundkrets. Nej, få tog mot i en egen lägenhet utan vid portgångar, i bilar, källare och även allmänna toaletter. Några gick till kundens arbete. Ni anar inte hur många arbetsplatser används för den servicen efter stängningstid.  Några kvinnor hade en hund som vakt. Många pojkvänner eller hallickar hade vapen och de stod i närheten i väntan på pengarna.

Så långt jag vet blev ingen sexköpande man anmäld, åtalad och dömd. Kvinnorna visste inte deras riktiga namn, anonymiteten var ömsesidig. Det är bara business, sa en.

Kvinnorna var noga med kondom. HIV var skräcken då. Alla krävde pengarna först. Ibland sjappade de om mannen  var för sen att komma i gång eller verkade farlig på något sätt. Han kunde ju inte klaga.

Bara i ett fall mötte jag en kvinna som hade blivit gravid och hade inte  en aning om vem kunde vara barnafadern. Det kan gott ha hänt i flera fall men det stadiga sällskapet brukade gärna ta på sig faderskapet och  ingen ville ha faderskapstest.  Paret trodde sig få förmåner nu när de väntade barn, som bostad, möbler, barnvagn och pengar. Det var snopet att se hur stor skillnaden var mellan det man hade spenderat i droger och det man kunde få som socialbidrag. Så lite! En månads bidrag kunde kvinnan ju fixa i några timmar. Men ingen hade ett bankkonto med pengar. Tusenlapparna bara rann iväg. Ofta rakt in i armen eller kanske i fotsulor ifall man hade kontakt med Socialtjänsten som ville se ens armar.

Den stadige pojkvännen saknade skrupler när pengarna tröt och körde då kvinnan ut till gatan för några kunder. Oavsett hennes vilja.

Jag träffade kvinnorna när de hade blivit gravida, blivit skickade av en kompis för att få hjälp, kanske abort  eller preventivmedel och  i sällsynta fall kom kvinnan genom Socialförvaltning. Att bli gravid välte livet omkull. Att välja drogfritt liv under graviditeten var inte svårt i de flesta fall. Att sedan komma i någon sorts normalt liv med en baby och arbete var dock mer problematiskt.

Tro inte att Socialtjänsten hurrade: så bra att du vill ha ett liv utan droger nu, vi ska hjälpa dig med allt! Undantag finns då ett bra samarbete gav bra hjälp.

Som sagt, jag mötte aldrig lyckliga horor bara de som ville ur eländet. Vad jag vet tack vare uppföljning av mina patienter finns det en (1) kvinna som gick tillbaka till gatan. Barnet  lämnades i fosterhem. Det var inte möjligt för henne att bryta 25 års liv tillsammans med sin make och hallick. Socialtjänsten var helt kallsinnig för paret. Hon är den enda tiggaren på gatan jag gett en slant till när jag stötte på henne några år senare. Tigga på dan, fnaska på kvällen.

Jag kan inte förstå hur någon man med normalt liv och hjärnan i behåll kunde tänka sig att betala för tiominuters sex till en påtänd oerhört skitig och sliten kvinna. Om något, måste det vara en känsla av eget  överlägsenhet, lust att förnedra sig själv en stund. Eller vad?

Kvinnan var känd hos Socialtjänsten sedan länge. Jag minns vad Socialtjänsten sa när hon kom till sjukhuset: abortera henne. När det inte gick sa de: slösa inte åtgärder på henne, ta bara barnet när det är fött. Vi har papperna klara.

Hon var dock drogfri hela graviditeten. Att komma igen när man aldrig har haft det normala livet med hel skolgång, nyktra anhöriga, arbete, bostad och inga droger är inte enkelt efter 25 år. Det är enklare att gå tillbaka till gatan. Hon dog strax efter jag träffade henne för sista gången, som tiggare på gatan. Jag lyckades inte hjälpa henne.

Jag hade tillstånd från henne att beskriva hennes liv anonymt i föreläsningar. Jag glömmer henne aldrig. Jag glömmer inte henne  sittande på gatan med en mössa framför sig, tiggande, för att sedan ragga upp en kund på någon bakgård. En svensk kvinna, alkoholister som föräldrar, glömd redan när hon skippade skolan. Och sedan träffade hon sin hallick vid 15, snygg spännande man med bil och droger, en man som erbjöd henne uppmärksamhet, saker och prov på något som kunde göra livet mer häftigt.

Min kommentar hos http://www.fristad.eu/

Det är en storm över en man som betalade för sex till en kvinna som sålde just den varan. Om vi bortser från kvinnan och kärnfrågan prostitution just nu och riktar oss bara till mannen undrar ja, varför denna storm. Det har inte varit några hätska ord varken från Regeringen, massmedian (annat än i de ”rasistiska” sajterna) eller kvinnoorganisationer vid alla våldtäkter riktade sig mot i huvudsak svenska kvinnor av invandrarmän. Ofta är straffen ingenting, några månader, en vecka ungdomstjänst, snack hos en socialtant och en kärleksstorm ifall man skulle råka dömas för utvisning. I bästa fall kan skadestånd utdelas till männen för man blev så utsatt av beskyllningarna (Fittjamålet).

Varför är moralen så hög nu hos manliga politiker att de skriker efter fängelse för sexköp? Känner de igen sig? Avbön? Alla kvinnorna i media som skäller? Reagerade de när någon våldtogs och skrev massor med hatartiklar? Inte? Då var det till och med synd om pojkarna.

Eller är det bara skillnad på män och män? Du kan knappt identifiera dig annat än med dina likar. Moralen finns bara i din grupp. Nu är alla affärsmän goda, politiker exemplariska och kvinnorna så trygga bara den skyldige hamnar bakom lås.

Obehagligt var ordet, eller något tyngre.

6 svar på ”Jag träffade aldrig lyckliga horor.

  1. Har du någonsin träffat en lycklig telefonförsäljare en ung kille eller tjej som tvingas ringa upp 100tals ovilliga kunder om dagen för en provisionslön som ofta blir så låg att den inte ens täcker upp till socialbidragsnivån. Det finns yrken som är värre

    • Har lyckats spärra alla telefonförsäljare så jag vet inget om dem personligen. Men det verkar som skitjobb.
      De slipper dock kunderna som penetrerar deras kroppar. Jag ser det som värre än telefonsamtal. Byt jobb, utbilda dig till något bättre skulle jag säga till de som vantrivs.

  2. Hej.

    Det är min erfarenhet av prostitution också, men – den nuvarande lagen har gjort ont värre. Den har på intet sätt hjälp dessa kvinnor (och män – men hur illa eller ej det är för sex-säljande män vet vi inte då det inte är ett prioriterat område). Därför bör lagen väck. Skall prostitution vara lagligt, låt oss då kalla det handel med sexuella tjänster och skapa ett regelverk kring det. På så vis kan den som bryter mot sagda regelverk lagföras, både kund och säljare, och ev. sociala insatser försökas. Dessutom kan förövaren i så fall vid våldtäkt inte påstå att offret var prostituerad och på så vis istället åtalas enligt sexköpslagen istället för våldtäkt.

    Nej, jag begriper inte heller hur man kan vilja stoppa något alls i en grynare. Vid trettio ser de ut som om de är sextio, i bästa fall. Med hudflikar vid ögonlocken (minns en på Plattan, det såg ut som små strängar av hud mellan ögonlocken), blåmärken från armveck till axel, svarta stumpar till tänder, och en lukt som från en utomhuspissoar på sommaren. Men k*ken har inga ögon, och där kåtheten går in går vettet ut och tar dörren med sig.

    Min svåger, som är homosexuell ”av födsel och ohejdad vana” som han säger, hade när han var yngre gott om erbjudanden om tillfälligt sex mot betalning. Han är lika oförstående han hur man kan vilja hasa av sig kläderna inne på en offentlig toalett (som de i Gula Gången) och idka samlag. Kiss, avföring, snusloskor, fimpar, kanyler, skräp, smuts, och så vidare och så skall man blotta sig i ett trångt bås som är rena inkubatorn för sepsis och annat? Eller ännu mer obegripligt (enligt honom) de som gör det hela anonymt genom båsväggen… urgh.

    En sak jag minns med ilska från åren i Stockholm är alla pojkar och flickor som cirkulerade kring Spottkoppen (äks Bögringen) inne på Centralen. Hur kunde det fortgå år efter år? Om en arton år fyllda väljer att sära på benen för en femhundring, för droger eller annat, det kan jag tycka är dumt och fel men det betyder inte att det måste förbjudas. Men barn? Aldrig! Ändå försiggick det helt öppet, och detta före internet och mobiler. Barn på rymmen. Barn som inte vågade gå hem. Barn som utnyttjats hemma, utnyttjats i fosterhemmet, utnyttjats av förmyndare, eller utnyttjats av personal på MariaPol eller Drevviken (gamla Skrubba).

    Fast sitta vakt åt två tjejkompisar, det var läbbigt. Slagträ, Get-a-grip-kängor (de typiska skinheadkängorna), rakad skalle och läskig blick (enligt min fru när hon sett kort från den gamla onda tiden ser jag livsfarlig ut). Undrar om någon fattade att den räddaste i lägenheten, det var jag?

    Nej, det vore bra om man kunde stoppa inflödet av droger.

    En tanke: du har sett den ena sidan, och jag tror ingen ifrågasätter vad du säger. Dessutom beskriver du utan fördomar eller ideologisk agenda vad du minns. Bloggerskan ”Lisaslappar” är enligt sig själv eskort av fri vilja och utan droger i bilden. En debatt, i podformat eller i text hade säkert varit givande och nyanserat bilden. Bara en tanke – jag kan ju inte tala för någon annan, men tanken är ju fri.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Sonen fick erbjudanden vid bögringen. Han stämde träff med sin kompis där för dit var det lätt att hitta för en lantis som kom till storstaden. Och hans kompis kontaktades genast också. De var 14 år och fattade ingenting.

      När man ”tappade bort” en patient som var aviserad men dök inte upp kontaktade jag toaletten som fanns vid T baneingången Åhléns sidan och vips ringde toatanterna och fångade in den gravida. De var riktiga socialarbetare. Minns tavlan bakom disken med alla kort som folk hade skickat till dem. Brukade gå dit med patienten de fångat, babyn och blommor när hon skulle lämna stan och börja ett bättre liv.

      • Hej.

        He, riktiga socialarbetare. Om något belyser det vikten och behovet av fältarbetare som faktisk också är på fältet och inte bara rattar skrivbord eller träffar klienter via möten på kontor eller behandlingshem.

        SL:s städare, särskilt patrullen som spolade rent efter självmord, har nog räddat en och annan genom åren. Tågförare, busschaffisar, en del väktare t o m, kanske rent av polisen också.

        För ca tio till tolv år sedan pratade jag med en kvinna på Malmö högskola som glatt meddelade att pluggade för att ”bli chef inom socialtjänsten”. Vad hon menade var att hon gick en kurs som gjorde henne direkt behörig för att anställas som chef över ekonomihandläggare och fältassistenter och så vidare – utan att hon jobbat en enda timme med sådant själv. Hon hade gått direkt in på den kursen från gymnasiet och såg inga problem. Vem vet, hon kanske är sådan idag att hon lyssnar på sin personal, men jag tvivlar.

        Nej, man måste ha gjort det själv det man verkligen vill förstå – åtminstone hållit i det så att säga. Jag kan ju för all del ha åsikter om hur IKEA skall skötas t ex, men tills jag själv rattat en firma så vet jag väldigt lite om vad jag pratar om. Tror där ligger mycket av orsaken i hur politik och beslut sett ut de senaste trettio-fyrtio åren.

        Kamratlig hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Jag hade en chef på Socialtjänsten som kom från golvet efter tiotal år där. När vi inte hann eller det var svåra ärenden som övergrepp på barn blev han medhandläggare. I vår handbok för barnärenden stod som punkt 1: gå till din chef och dra ärendet.
          Det finns få av den kvalitén längre. Flera av socialsekreterare är inte heller socionomer. Inte att den utbildningen riktigt matchar nutidens behov av att rätta till hela Samhället, ofta invandring. En orealistisk förhoppning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *