Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

1 svar på ”Pro Life, men från vilken vecka?

  1. Hej.

    Jag avviker nog från svenskar i gemen när det gäller abort.

    Jag anser att det skall vara ett medicinskt ingrepp möjligt då kvinnans liv hotas, i första hand. Graviditet vid våldtäkt är en svårare moralfråga och jag har inget bra svar själv: å ena sidan är det inte det blivande barnets fel, å andra sidan har kvinnan inte valt risken/möjligheten att bli gravid, å tredje sidan kan det medföra svåra psykiska men utöver våldtäktens att hon upplever sig tvingad att föda barnet – hur man än väljer trampar man på någons rättigheter. Kanske man vid våldtäkt måste göra en individuell bedömning – läkare/psykiatriker, barnmorska och kvinna? (Och förbjuder man abort utom vid våldtäkt, tja hur många kommer att hävda våldtäkt för att för genomföra abort? Inte heller en positiv utveckling, med allehanda byråkratiska fällor – finns polisanmälan? Åtal/dom? Och så vidare.)

    Ett par frågor jag brukar ställa till både abortförespråkare som motståndare (media ser ju till att göra frågan helt svartvit och hatfylld här precis som i USA):

    En kvinna som är gravid har i samråd med sin man bestämt sig för att abortera fostret, vilket är fullt friskt. Är detta försvarbart?

    Samma som ovan, men fosterdiagnostik visar på grava handikapp: får paret på denna grund välja abort?

    Det är lurigt för folk att svara på detta. Abortförespråkare säjer oftast ja på den första och nej på den andra, varpå de av mig ges följande frågepåstående: du anser alltså att staten har rätt att tvinga henne att föda ett handikappat barn mot hennes vilja?

    Abortmotståndare brukar svara nej på bägge, vilket kanske säger något, men vad är jag osäker på.

    Om fosterdiagnostik är tillåten, och abort är fritt val, innebär det i praktiken rasbiologisk politik: handikappade får aborteras just därför. Steget därifrån till steriliseringar, eutanasi, och liknande är inte långt.

    Minns inte vilken amerikan som sade det (Reagan?): abortförespråkare har alla det gemensamt att deras föräldrar inte valde abort. Mycket amerikanskt.

    Man kanske skall tänka som så, att de kommer att finnas ett behov, men att vi som samhälle bör begränsa acceptansen till just medicinska skäl – och istället trumma stenhårt på preventivmedel. Särskilt kondomer – att få ner prisläget och knäcka RFSU:s (i praktiken) monopolställning i Sverige vore en väg för att få ner antalet aborter. (Och klamydia, gonorré, syfilis, et cetera.)

    En tangent är dödsstraff. Abortförespråkare är nästan uteslutande helt och hållet emot dödsstraff. Man anser det moraliskt och etiskt korrekt att en kvinna enkom för att hon vill det får avsluta ett fosters liv, men att det är omoraliskt att (t ex) en människa som Ted Bundy avrättas.

    En annan tangent är dödshjälp: där är det dock inte lika klart. Abortmotståndare verkar nästan helt och hållet anse att det är bättre att hålla en människa vid liv så länge det går, trots svåra plågor och stor resursförbrukning, än att låta den dö.

    Att diskutera detta i Sverige är dock tämligen dödfött, om uttrycket tillåts: de motståndare som media väljer ut är i 99% av fallen Ulf Ekman-liknande typer (gissa en gång varför man väljer just dylika) och de förespråkare som är villiga att debattera offentligt är fanatiker.

    De flesta normala personer verkar helt enkelt inte tänka på det.

    Invandrare är ett kapitel för sig: de har i regel inget emot abort. Så länge det inte är deras egen folkgrupp – att svenskar ser till att bli färre har man inget emot, om alls tänkt på det utanför tradition och religion.

    Så, nu har jag som man svurit i kyrkan – vi anses ju inte ha rätt att uttala oss om abort. Jag väntar med spänning på att kvinnor skall inse vilken sorts prejudikat den principen utgör. ;)

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.