Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.

2 reaktion på “Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

  1. “Ta med mindre prylar. Minimalisera!”

    Under 10 år var en segelbåt vårt enda hem och vi ägde inte fler prylar än vad som fick plats på båten. Det var en skön, befriande känsla.

    • Förstår precis. Det är befriande. Längtar efter nästa vandring. Sonen längtar efter nästa långsegling, jag är dock så sjösjuk att jag är en landkrabba.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *