En fjällvandring med allting i.

Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt  i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.

I augusti  blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.

Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.

Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.

Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel.  Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.

Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.

Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.

Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.

Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.

Kan hända de har rätt.

På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?

Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.

Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det alltmer varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.

Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag.  Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.

Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och du ser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.

Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?

Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer.  Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.

Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.

Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!

Obs. Gammal svensk stavning på platser.

2 reaktion på “En fjällvandring med allting i.

  1. Hej.

    Dina texter och bilder väcker en värk, en trägen ihärdig värk, i min själ.

    Likt ett djur i bur rister mitt sinne och minne i de tenar av samhälleligt järn som fjättrar mig i det Sverige som är.

    Samtidigt är det likt isvaken för en säl; luften är risken värd, ty utan risken finns inget liv.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.