People will come together and show love.

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg på Twitter efter Manchesterattacken där barn var målet.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?