Varje förort var också en framtid en gång.

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Parken skall också krympas och ett stort hus tar platsen.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betonghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Betong ghetton. Jag saknar den riktiga naturen. Inte en risig skog med en belyst löparslinga. Inte en park som man går runt på tre minuter, där soptunnorna svämmar över, där knark säljs i hörnet och rökarna ockuperar alla bänkar. Jag saknar ödemarken, stora skogar, fjäll, berg – att känna den grova marken under fötterna i stället grusstigar eller asfalt. Att gå på en väglös mark, att få inbilla sig ingen annan har trampat där.

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035

 

2 reaktion på “Varje förort var också en framtid en gång.

  1. På din sista fråga: Är vi där nu?
    Ja du… svaret är nog ja, kollapsen är nära men det verkar
    som om många inte har insett det. Jag bävar inför framtiden
    och bunkrar vidare.

  2. Lyssnade just till en intervju med Nima Sanandaji där han talade om sin nya bok, Debunking Utopia: Exposing the Myth of Nordic Socialism

Kommentarer inaktiverade.