Dag 20 på Pacific Crest Trail mötte jag en man som sprang. Mötte? Det var för mycket sagt. Han ropade något som att ge plats och kutade förbi. Först trodde jag att det  hade skett en olycka men några som kom efter sa att mannen försökte slå rekord, den kortaste tiden från México till Kanada. Han lyckades inte slå rekordhållaren belgiske Karel Sabbes 52 dagar, 8 timmar och 25 minuter från 2016, alltså ca 82 km om dagen. PCT är 2,653 mile, 4,270 km från gräns till gräns.

Han sprang förgäves. Han blev inte först.

Varför ville han springa? Det finns inte så många rekord och fantastiska äventyr att slå mer så allt skall gå så fort. Vem är snabbast upp till toppen, på cykel, maraton, på racerbanan, multisport, på PCT – den är en hjälte? Vara först och snabbast är det som gäller. Och helst ska det ske utan större uppoffringar.

Vem gör idag stora uppoffringar för att nå sitt mål? Vem gör något omstörtande även om allt är mot en? Finns det något att erövra än idag? Forskning, teknik, medicin, AI… och rymden förstås. Men det är inte så äventyrligt, kroppsligt krävande, bara ett segt, långsiktigt arbete, oftast i en lika hårt arbetande grupp eller flera över världen. Ständig trial and error till den dagen när målet eller något överraskande har nåtts.

Att komma till Mars som först vore något. Varför tar ingen sig till Mars? Ingen frågar: finns det någon manick som kan ta mig dit så åker jag med nu? Eftersom man har kunnat skicka dit bilar finns någon sorts transportmöjligheter uppfunna. Antagligen skulle det inte gå så bra men ingen försöker ens. I stället har vetenskapen fastnat i detaljer, perfektionism, säkerhet, träning och erövrar inga andra världar.

Finns det riktiga äventyrare kvar? Världen är undersökt till sista punkten.  Är det bara fart som gäller? Att vara den absolut yngsta eller äldsta ger skryt också en stund.

Jag såg filmen om polarforskaren Roald Amundsen.  Han var besatt av de två polerna och såg till att komma dit,  först. Han satsade oavsett hinder,  möjlig död och taskiga finanser. Han var den första genom Nordvästpassagen. Senare Nordostpassagen då han satt år  fast på isen några omgångar. Han ruinerade sig och utnyttjade sin bror som lät sig utnyttjas. Men han var det frivilligt, av det band som nära släktskap ger. Det kan hända att Amundsen inte var så trevlig person utan äregirig, men han höll ihop sitt följe och uppfyllde sina mål. Det var antingen eller, lyckas eller dö. Inga mellanting.

Han och två till dog när han försökte undsätta Umberto Nobile som hade havererat med luftskepp efter att ha flugit över Nordpolen. Jag undrar, vad tänkte Amundsen när han insåg att det var slut? Insåg han? Kroppen hittades aldrig.

Han var en polarforskare av rang. Filmen är värd att se.

Ibland när jag vandrar på fjällen och tar en udda väglös väg får jag den underbara känslan: kanske ingen har satt sin fot här. Troligen är det inte sant. Under årens lopp har otaliga människor gått över högfjäll men känslan av exklusivitet är mäktig. Det har funnits några sådana stunder i mitt liv. Att vara först…eller äldst.

Vart finns dagens Amundsen? Eller någon av de andra som trotsade den outforskade naturen?

Roald Engelbregt Gravning Amundsen, föddes 16 juli 1872 i Norge och dog troligen 18 juni 1928 nära Björnön Svalbard.