Så flyttade min sambo till ett demensboende och jag var inte sambo längre.
Det kändes ingenting. Jag var så sysselsatt med det praktiska att jag inte hade tid att känna efter. Jag hade förlorat honom till demens så länge sedan att sorgen var redan upplevt flera gånger. Varje gång demens vann mark försvann en bit till av vårt liv. Till sist fanns knappt något kvar. Bara omsorgen.
Upp. Frukost. Dusch. Kläder på. Andra halvan av frukost. Ut, kanske. Kaffe, näringsdryck. Vila … Så gick dagarna. Även nu rycker jag hastigt upp och undrar en sekund: vad håller han på med, för att nästa sekund förstå att det inte är mitt bekymmer längre. Han har flyttat.
Det kändes inte som att ha en sambo de sista åren, snarare att driva ett väldigt litet vårdhem. Den mannen jag en gång älskade, mannen som sa att jag var hans livs kärlek var borta. Kvar fanns som ett skal med utseendet som alldeles nyss hade setts i reklam, TV och musikvideos. Han kommer knappt ihåg det. Inte heller sitt långvarigt arbete som trädgårdsmästare och naturfotograf. Livet har passerat och försvunnit till hjärnans skrymslen. Vad finns kvar av honom?
Det är som en dörr som slagits igen. Nyckeln är borta.Jag vet inte vad som finns kvar. Orden försvann. Utan ord är det svårt att existera.
Det känns inte humant att lämna honom till ett demensboende men det är en fråga om liv och död, mitt alltså. Kärlek kräver uppoffringar, sa någon. Hur länge då? Vad är kärlek? Hur definieras det? Hur lång uppoffring kräver sann kärlek?
Vad är din definition av kärlek?
Först ville han hem genast. Jag lugnade honom per telefon. När jag avslutade telefonsamtalet med honom började jag gråta hejdlöst.
Efter telefonsamtalet var det bra, sa personalen. Anpassning, antar jag. Han var så trött när jag sedan hälsade på. Jag vet inte om han kände igen mig den gången. Allt är bra, säger personalen.
Vad är bra? Bra?
I morgon går sista flyttlasset. Egentligen behöver han inte sina saker och böcker för han rör de inte mer men det ser ut mer som hemma. Hemma eller borta? Det har nog ingen betydelse om några veckor, misstänker jag.
Man säger att demens är de anhörigas sjukdom. Jag hoppas att det är så. Jag vill inte att han skall lida.
Demens är en hemsk sjukdom som gör att du dör levande. Det värsta för oss anhöriga är att inte veta vad som finns kvar och kanske inte går att förmedla. Jag minns när min mamma, efter att inte ha känt igen mig och till och med berättat för mig hur jag aldrig besökt henne efter det jag stulit hennes pengar och tillhörigheter, plötsligt fick en kort stunds total klarhet och var sig själv under några minuter. Jag blev chockad och nästan helt knäckt. Jag väntade förgäves i flera år på att det skulle hända igen.
Det enda sättet att överleva är att acceptera att det inte finns någon annan hjälp att ge än den rent praktiska, som du nu har valt. Jag har gett min familj order om att ge upp innan de knäcks om jag skulle försvinna in i dimmorna innan jag dör och jag antar att du också vill att de dina ska göra samma val? Och då kan man väl anta att det är rätt val?
Det är ju inte äldrevården som sådan som är mest skrämmande utan demenssjukdomens nedmontering av din personlighet och dina minnen .. oavsett var du än bor, eller hur?
Det sista du säger stämmer men de gångerna jag har fått åka med honom direkt till Akuten / VC .från korttidsvård skrämmer mig. Ser de nu hur det är när ingen såg de gångerna?
Men det är ju normalt med separationsångest och tro att man vet själv bäst efter sin långa erfarenhet av personen i fråga.
Har gett samma order till mina barn som du.
Min mor dog nyss efter över tio års boende på demenshem. Ett fantastiskt ställe, kommunalt, ingen skugga över detta, men jag orkade inte de sista åren, orkade inte se det… Då hade jag inte haft någon kontakt i någon form på en del år…jag har svårt att inte tycka att jag svikit…
Nej, du svek inte. Klandra inte dig själv. Man orkar vad man orkar och man gör det den demente har nytta av.
Jag har arbetat extra på ett boende och de flesta där hade besök bara tre, fyra gånger i året, nära Julen, nära mors/fars dag och kanske födelsedag och en dag på sommaren. De flesta boenden kände inte igen sina anhöriga men åt gärna tårta.
Hej.
Vad kan man säga som hjälper, egentligen?
Den är inte borta vars namn man ännu kan säga, kanske? Livet ni delade lever ännu inom dig, och inom din man om så sjukdomen ligger som ett lock över hans minnen. Att ni slagits av detta kan inte få livets glans att förblekna.
Vad är kärlek, frågar du?
Det är så mycket – från himlastormande passion till vardagslunk till rent raseri när man grälar så porslinet flyger och hundarna flyr och ändå älskar man; nej, inte ändå, utan just därför att den andre och kärleken till denne är även ilskans och grälandets bränsle.
För mig är det när jag ser på min maka och vet att utan henne finns jag inte, saknar jag mening och syfte ens.
Låt du sorgen och saknadens feber rasa ut, och kliv ut i livet igen, och vandra. Ett steg efter det andra, och med minnena som fond och som tröst och även glädje.
Orden tryter, men jag hoppas det hjälper.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare