Jag mötte en mor med ett litet barn i bussen. Hon frågade om jag visste vad hållplatsen för sjukhusakuten hette. Hennes lilla barn var sjuk. Barnet hade inte orkat äta på två dagar, bara dricka. Hon hade feber 38.0 och modern var ifrån sig av oro. Barnet hade aldrig förut varit sjuk, så detta måste vara allvarligt. Några andra symptom hade hon inte hittat, men feber räckte för henne att ta bussen till akuten. Jag frågade om hon hade varit på vårdcentralen eller ringt för råd, men hon skakade på huvudet. På akuten fanns de riktiga experterna.
Det var ett underbetyg till hennes vårdcentral och barnavårdscentral.

Jag hjälpte ut henne på rätt hållplats. Jag hoppades att det löste sig. Eftersom jag har arbetat på samma akutsjukhus har jag sett oroliga föräldrar med barn i väntrummet, barn vilka borde vara hemma och få vila, vätska, värme, kanske hembesök från BVC, inte sitta på akuten i flera timmar och absolut inte åka i en buss med massa människor.

Detta möte fick mig att fundera: har vi ökat vårt behov av experter? Har vi förlorat kunskapen och förmågan att ta hand om enkla barnsjukdomar? Måste vi ha en expert på allting? Någon tar hand om barnen, någon annan styr över våra arbetsuppgifter, TV talar om vad vi skall tycka, och twittermaffian håller oss i rätt ordning, reklamen visar hur vi ska se ut och våra grannars inköp informerar oss om ute eller inne.
Hur beroende är vi av andras kunskap?

Desto mer kunskap det finns i samhället desto mindre kan den enskilde människan. Nu på mors dag tänker jag på min mors kunskapsbas. Hon föddes under första världskriget, gifte sig under den andra och dog vid 95. Hon gick en sjuårig folkskola och sedan en yrkesutbildning till sömmerska. Jag är den första akademikern i min släkt med betyg från 9,5 år i Universitet. Min mor kunde det som var behövligt för arbete och vardag. Mycket av det jag lärde mig är oanvändbart i det vanliga livet och överkurs i mitt tidigare arbete. Men min mor använde sina kunskaper. Hon var uppvuxen på en bondgård. Hon kunde all arbete i ett jordbruk. Hon lagade mat från grunden, från odling till tallriken tills vi flyttade till stan och hade bara potatisland på landet. Mor sydde en stor del av våra kläder och stickade strumpor och vantar. Hon var bra på att trösta och hjälpa de sjuka. Hon gav insulin till min syster med diabetes och skötte sår som far hade efter kriget. Hon hjälpte flyktingar att komma in i samhället, några av de halvmiljon som Finland fick in under och efter kriget. Hon var kontaktperson för några gamla personer och skötte även deras ekonomi. Hon arbetade på olika ställen beroende på möjligheten till bättre inkomst. Hon var ett av de första kvinnorna inom byggbranschen.  Hon höll sig informerad om samhället och församlingen och kunde alla frågorna i vem vill bli miljonär, om man räknar bort popmusiken. Hon bad till Gud varje dag.
Ja, hon kunde vad som behövdes i livet.

Kunskapsbasen idag är våldsamt stor och få kan klara sig ens i vardagen utan andras kunskap. Jag måste slå upp både det ena och det andra. Vi är specialister på ett litet område. Vi behöver hjälp med våra egna barn och mycket annat som våra mormödrar klarade själv. Kraven var mindre och kunskapen enklare. Utvecklingen i samhället har gett oss mycket men också tagit ifrån oss en stor bit av vår självständighet. Staten, Kommunen och olika samhällsorgan har tagit över en stor del av vårt ansvar över våra liv.

Jag tror vi har förlorat något. Det min mor lärde mig genom praktiska göromål hemma som innefattade alla sysslor från potatisskalning till vedhuggning. Att bli en självständig individ, helst med en hjälpande hand för andra var målet. Hos oss, i efterkrigstidens Finland, pratade man aldrig om jämlikhet mellan män och kvinnor, man praktiserade det, ett resultat av kriget. Min mor bar tegel på byggen eftersom det lönade sig bättre än arbete i textilfabriken. Även om far kunde all hushållsarbete var nog mor den som hade överblick över livet.

Idag på mors dag minns jag det goda hon gav mig. Långt före hennes död tog jag ett beslut att strunta i våra olika åsikter om religion som livets rättesnöre – det är svårt att slåss mot Gud och Jesus – och annat vi tyckte väldigt olika om. Det är så livet skall vara, vi bör bevara de goda kunskaperna och ta vara på det den äldre generationen ger oss i form av visdom och erfarenhet samlad under levnadsloppet. Det utesluter inte att vi tar del av ny kunskap. Om den unga mamman hade haft en mormor att fråga hade hon nog stannat hemma med barnet och avvaktat i stället att ta bussen till akuten.

 En dag behöver vi de äldres kunskap, inte bara Internet.

Bilder: Min mor 1938 och 1940