När ens make/sambo blir dement och tappar så mycket av sin förmåga och sitt förstånd att han behöver heltidsvård, blir det ett stort trauma för omgivningen. Kanske är det mindre traumatiskt för den demente? Han har ju tappat minnet men vet kanske knappt själv att så är fallet. Man kan glömma vem man var gift med. I den populära serien Greys anatomi blir Dr. Richard Webbers hustru Adele sjuk i Alzheimer, flyttar till ett fint boende och glömmer vem hon är gift med. Hon hittar en ny kärlek i demensboendet. Hur kan Richard stå ut och handskas med detta? Han är en ädel person och klarar situationen men det vanliga livet är inte en film utan ibland en bitter sanning.
Får man tillåta eller hindra en dement person att vara otrogen och börja ha andra moraliska gränser än man aldrig haft och förmodligen inte skulle vilja ha om man vore frisk?
Dessa frågor har Socialstyrelsen svarat på som ledning för personal vilka undrar hur man förhåller sig till nya kärleksförhållanden på demensboenden när anhöriga blir ledsna och förbannade. Anhöriga är inte så mycket hjälpta av svaren. Om de inte är lika förstående som doktor Webber.
…Även om Elsa och Tage är dementa, så är det de som är huvudmännen i förhållande till myndigheten (boendet). Det är inte fritt fram för personalen att sprida information ens till de anhöriga. Sekretesslagens regler måste iakttas (7 kap. 4 § SekrL), och en bedömning måste göras hur man tror att Elsa och Tage skulle ställa sig till att de anhöriga informeras.
Elsa och Tage har rätt till ett privatliv. De har full rättslig handlingsförmåga även om de är dementa. Deras relation är inte något som personalen opåkallat ska ta upp med de anhöriga.
Fullt rättslig handlingsförmåga? Det är just det man inte behärskar som dement utan man kan sätta sig i situationer vilka raserar resten av livet man hade. Man får inte plats i ett demensboende med bara lite minnesproblem utan när demensen/Alzheimer är mer besvärande. Det är inte enkelt att ha en dement näranhörig, som make eller mor. Demens klipper av så stora bitar av livet man trodde sig ha grepp över.
Det uppstår många frågor – både för den demente och anhöriga – den dagen man inträder i ett boende mer eller mindre frivilligt. Vilket liv erbjuder ett demensboende? Garanterat ganska lite av det man hade dagen innan. Hur än boendet beskrivs i vackra broschyrer blir det oerhört begränsat. Hur hjälper vi den demente att behålla något av det som var viktigt och värdefullt tidigare i livet som t ex maka, barn, barnbarn, hobby? Är det tillåtet att bli kär som dement och kanske rasera resterna av det liv man hade? Om det händer hur förhåller vi anhöriga oss till ett liv som rentav kränker oss men bringar lite ny lycka för den demente? Hur förlåter man det och fortsätter med besök och att vara del av den dementes nya liv?
Jag funderar hur jag skulle själv vilja leva om demens drabbar mig. Helst skulle jag slippa, men om så skulle jag inte vilja bli tillåten att överskrida mina tidigare moraliska gränser och förnedra mig och mina närmaste. Men när jag inte vet vad jag gör? När min etiska kompass är ett glömt kapitel? När de andra jag lever med i ett demensboende inte heller ha sitt minne över sin gamla moral kvar? Det är en skrämmande tanke. Kanske därför några jag träffat har vägrat inse att deras näranhöriga är dementa för risken att själv drabbas blir då så påtaglig?