Bild: Jag och min söta dotter.

När jag fick mitt första barn var vi föräldrar inte gifta. I de konstnärskretsar vi hörde till var samboendet en ny trend. Att gå till prästen var inte riktigt i vår smak. Den ogifta pappan släpptes inte till BB så jag ljög att han var min bror och han fick komma in en stund. När vi skulle skriva på faderskap med att svara på flera snuskiga frågor, sa barnavårdsmannen (en kvinna) att vi kunde adoptera bort barnet. Det var bäst för henne eftersom vi levde i synd. ”Hon är ju söt, det finns alltid åtgång för söta flickor”, sa hon.

Vi vägrade. Vi kontaktade en advokat.

Hon bevakade oss genom barnavårdscentral i väntan på att vi gjorde bort oss. Senare fick jag veta att hon stod i adoptionskön. Detta var 1964.

Adoption eller placering är ett trauma oavsett hur lyckat utgången blir. Att veta ens föräldrar var så dåliga att de inte ens kunde ta hand om en är en sorg. Att tro sig ha blivit bortlämnad på grund av sig själv blir en tyngd för hela livet. Nu föreslås adoption i stället placering igen i hopp att barnen mår bättre.  Barn som kommer från usla förhållanden där de viktiga tre första åren har varit en katastrof, kanske redan graviditeten har erbjudit droger och fylla, mår inte bra och blir superstudenter hur man än adopterar dem.

En barnpsykolog sa i en föreläsning: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera.

Jag tror trygghet är också att kunna acceptera de föräldrar man har, försonas med sitt arv och handskas med det. Hur många adopterade letar efter sina föräldrar eller barnhem där de tillbringat en tid före adoption?

Jag träffade många adopterade eller tidigare familjehemsplacerade kvinnor/män under mitt arbete som kurator på missbruksmottagningen för gravida kvinnor/blivande familjer. De adopterade var hela 25% av patienterna och många hade haft en svår barndom i det goda hemmet de var adopterade till. Mina patienter sa sällan något ont om sina föräldrar fast deras livshistoria kunde få stenarna att gråta. Få hade kvar kontakten med sina fosterföräldrar och de flesta adopterade hade klippt av relationen helt. Det tog år att återställa några relationer.

Jag ställer mig tveksam till adoption av barn vilka är placerade men har föräldrar i livet. Kan vi byta föräldrar?  Hur mår barnet när det vet att någonstans finns de biologiska föräldrarna men de fick inte/klarade inte att ta hand om en? När släktingar finns kvar, kanske syskon finns på annat håll eller i ursprungsfamiljen? Hur ska de kontakterna se ut? Hur mycket anpassning krävs av ett barn och av fosterföräldrar? Vill fosterföräldrarna verkligen adoptera barnen? En del har ju också familjehem som ett yrke. Eller blir barnen flyttade till en annan adoptionsvillig familj? Det handlar ju också om pengar för socialförvaltningen.

Att adoptera direkt från BB eller forcera fram beslut innan förlossningen låter orimligt. Har man inte haft sitt barn vet man inte vad man lämnar bort. Att försöka bedöma ens omsorgsförmåga redan under graviditeten kräver tät och förtroendefull kontakt. Jag träffade mina gravida patienter 2 – 5 gånger i veckan. Få socialsekreterare har den tiden. Därför blir lösningarna ofta temporära. Att vara gravid är ett tillstånd i sig, inte nödvändigtvis sammanhängande med vården av barnet. Min erfarenhet är att de kvinnor som inte orkade bli vårdgivande mödrar lämnade babyn snart. Bäst skedde det om både mor/föräldrar och baby var placerade i ett mödrahem. 2 barn på 10 år placerades i familjehem direkt från BB på grund av mycket svåra omständigheter men modern ville ändå ha kontakt med sitt barn.

Jag informerade alltid om adoptionsmöjlighet när vi pratade om föräldraskap. För att kunna tänka på en adoption under graviditeten måste man vara medveten om konsekvensen. Alltså: jag har ett barn i magen, jag ska föda fram det, jag blir mor till det barnet och måste ta hand om det. Låter simpelt. Det är det inte. Pappan har inte ens den påtagliga fysiska påverkan på kommande beslut.

Alla kan inte bli tillräckligt goda föräldrar. Ändå – de få mammor vars barn blev placerade ville ha en möjlighet att få barnet tillbaka i framtiden. Hoppet att bli en god mor ”en vanlig kvinna” fanns alltid även om det inte var realistisk. Många återvände till mig och visade stolt bilder på sitt barn som var i familjehem. Kontakten fanns även om det ibland var begränsad. Jag försökte förstärka deras vilja att vara en god förälder på deras sätt. Tyvärr försvann ofta papporna från de placerade barnens liv.

Frågan är svår. Hur ser måttet ut för bra föräldrar? Vem är usel nog för att mista helt sina barn? När är det nog med förändringar i barnets liv? Man måste vara oerhört aktsam när man tänker bryta banden mellan barn och deras biologiska föräldrar. Att genomföra en adoption men ändå ha kvar umgänge med de ”gamla” föräldrar leder till förvirring om inte katastrof. Det du som vuxen inte vill leva med skall inte heller påbrackas barnen.

Adoption kan vara det bästa valet om föräldrarna önskar det. Men vad gör man om de ångrar sig? Vems rätt? Har barnen en åsikt i frågan? Blir det igen advokaternas nya uppgift? Barnens bästa får aldrig bli en ekonomisk fråga inte heller ett medel för att korta adoptionsköerna och minska kommunens kostnader. Barn är ingen handelsvara.