Hur vill vuxna människor leva och bo? Jag tror att få av oss vill ha två bostäder att alternera med varannan vecka. Få skulle vilja byta ut sina arbetskamrater regelbundet. De flesta föredrar en egen samma säng och samma kvällsrutiner. Att arbeta på annan ort innebär traktamente för det anses kostsamt och besvärligt. Vi är vanemänniskor, i alla fall en stor del av oss.

Men barnen förväntas anpassa sig till ett nomadliv. Hos mamma, hos pappa, på fritids, dagis och nu även nattis. (Det är väl främst ensamstående föräldrar som efterfrågar nattis eller envisas par arbeta natt samtidigt?) Det blir inte många timmar till föräldrarna att dela på. Barnen förväntas att orka relatera till kanske hundratals personer på sina första år. Allt för att föräldrarna skall kunna arbeta med full styrka och både mamma och pappa får sin rättvisa del av barnens liv.

Hur mår barnen av denna karusell?

I min gamla hemstad var politikerna alltid framåtsträvande. Oftast regerade vänster och höger ihop. I Finland är det svårt att få ihop majoritetsstyre. Min mor skickade högar av urklipp som hon trodde intresserade mig. De hade öppnat en nattis. Det här var säkert 20 år sedan. Det fanns 5-6 platser. Inredningen var högklassig. Personalen välutbildad. Efter 6 månader la man ner projektet. Barnen visade oönskade symtom. De var oroliga och stannade i utvecklingen. Det barnet vars ensamstående mor – en sjuksköterska om jag inte minns fel – inte kunde få dagarbete fick en hemvårdare.

Kanske är nutidens barn annorlunda? De tål vad som helst? Det ser inte ut så eftersom larmrapporter om barnens psykiska hälsa dyker upp hela tiden. Vad gör vi för fel? Kanske måste vi erkänna att vår önskan om exakt jämlik samhälle där alla – även nyförlösta mödrar till späda barn – arbetar heltid för att vara jämlika, höja vårt BNP och sin egen materiella standard är en helt galen väg som inte alls leder till något vi uppfattar som gott liv.