Du kan gå hem nu, sa systern som kom in och gick ut. Inget gullande med patienten här inte. Jag fattade inte riktigt vad hon menade.

Jag steg upp halv fem den morgonen. Hungrig och alldeles för sömning. Jag skulle till operation för att bli av med något de inte visste vad det var. Odefinierbar knöl i bröstet, alla kvinnors skräck. Jag mottogs av en trött syster på sjukhuset halv sju. Fick tre tabletter och order att klä av mig. Före detta hade jag fått desinfektera mig själv hemma. Vilken nytta gjorde det efter en timmes resa på pendeltåg och buss vet jag inte. Ingen frågade om det så kanske var hela tvättningen inte så viktigt. En annan körde mig till operationen. Jag blev åksjuk efter färden i långa och många korridorer.

På operation var de omhändertagande. Kirurgerna var snygga som från en TV såpa. Tyvärr fick man inte se så mycket av dem, bara ett kort informativt samtal och uppritning av kommande snitt. Ja, de lovade komma in och prata med mig i eftermiddag. Det blev aldrig så, jag var redan utskriven. Sedan somnade jag, drömde om bergsklättring och ramlade inte som i verkligheten.

Öppnade ena ögat. Jag visste inte vart jag var. Genast ropade någon i telefon. ”Ni kan hämta henne nu.”

Där gullade man inte. Raskt rycktes slangar och apparater – vad det nu var – ut. De var otrevliga. Jag har hört ryktas om att uppvaket är dumpningsplatsen för dem som tröttnat på vården. Kanske var det inte sant men jag kände mig dumpad. Och de var otrevliga med råge.

Sedan skedde färden raskt till rummet. Någon frågade något. När jag inte gav rätt svar snäste hon: ta något. Då kopplade hjärnan tveksamt in. Det var dricka man pratade om. Jag fick sliskig saft. Jag slocknade en stund men förväntades snabbt att äta något, stiga upp och gå därifrån.

Kanske behövdes rummet för någon annan?

De snygga kirurgerna träffade jag inte mer. Jag fick något information, i alla fall gav systern mig ett rött papper och en ny tid för något ändamål och en till tid för en läkare att läggas på de fem – kirurgerna oräknade – jag träffat. Jag bad om en värktablett och gick när en ovillig undersköterska hade kopplat bort slangen från handen. Ovillig – hon sa att det inte var hennes sida men hon förbarmade sig över min slang. När jag satt ute på bänken i väntan på bussen snurrade en dam runt och bad om hjälp. Hon hade handen i bandage och visste inte hur hon kunde ta sig hem. Jag som alltid hjälper folk orkade inte ens prata med damen. Hon grät och vinglade vidare. Jag klev in i bussen åkte genom stan till centralen. Pendeltåget var i tid. Vilken lycka. Nu gjorde det ont i såret. Jag svalde snabbt mina två Alvedon och var glad när min station kom och jag kunde ta mig hem och lägga mig.

Där låg jag ett dygn. Sedan kände jag mig som en människa igen.

Jag undrar lite. Hur kunde de veta – utan att fråga mig – om jag var kapabel att åka hem? Vad är sjuksystrarnas uppgift idag? Var de där för patienten eller allena för sin lön? För dem är patientflödet vardagsmat men för oss som opereras är det ofta den enda gången i livet. Vi vet inte hur det ska vara. Kanske blir människor sjukare av löpande band principen?

När jag undervisade barnmorskor, sjuksköterskor och socionomer – även läkare – under min arbetstid frågade jag varför de var på arbetet. Aldrig fick jag det svar jag önskade: för patientens/klientens skull. De pratade om sin utbildning, lön, man ska jobba eller annat mer diffust.

Kanske borde sjukvården tänka mer på patienten. Finns inga patienter finns inte sjukvården heller. Patienten skall vara i centrum, inte semesterplanering, shopping och mobilprat, inte heller arbetskamraterna eller ens lönen.

Jag vill ändå tacka för vården. Jag slapp vänta på åtgärden.

PS brösten är Salma Hayeks