Är Midsommar svenskt? Nja, enligt en politiker är Midsommar vårt. Ska vi skylla på finnarna eller Johannes döpares födelse? Det finns ju ingen svensk kultur. Det har flera politiker och ledande personer uttalat sig om. Svenskhet är bara barbari. Svenskt, det är alkoholism. Men, vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Så nu får vi fira vi Midsommar. Firandet består av mat och dricka i de flesta fall. Umgänge med vänner och familj. Grillning. kanske en majstång eller sju sorters blommor.

De stora firandena kring de kommunala midsommarstången är förbjudna, en smittofara. Men det finns minnen om den tiden. Det är tveksamt om musikanterna kan små grodor och andra sånger som sjöngs vid majstången. Min kommun hade anställt invandrarmusikanter och de sjöng ut visor ingen kunde varken förstå, sjunga eller dansa till. Vissa blev förbannade över att multikulturalismen trängde sig ändå till det svenska Midsommarfirandet och ringde Kommunen. Politikerna försvarade sig med att det var svårt att hitta någon som ville spela och som kunde små grodor och morsgrisar är vi allihopa och så går vi runt om ett enerissnår. De är liksom inte modernt nu mera. Folk var lika förbannade för det.

Året efter hade de lyckats. Tre gamla män spelade. Föräldrarna som dansade med barnen kunde inte göra rätt, inte barnen heller. De vimlade runt stången. Vi hade behövt en gammal lekledare. Men jag antar att alla hade roligt. Dock fanns det något sorgligt över det. En tradition snart i graven. Förändringar som sker sakta märks ibland inte, kanske bara i en bild tagen på samma plats med år mellan.

I år som förra är firandet en smittofara. Orkar inte hålla reda på hur många personer på plats är smittsamt och hur många är inte. Det är alltid den som överskrider det ofarliga antalet som bar smitta. Inget firande i vår stängda park. Men Midsommar finns i kalendern med lediga dagar – om du inte arbetar i samhällets stödpunkter som vård och polis.

Jag tror att vi behöver både kulturella och vanliga hållpunkter. Det vanliga som födelsedagar, personliga minnesdagar. Helger, ofta från början religiösa: Jul, Påsk, Pingst (som Regeringen slaktade). De från vårt kulturella arv som Midsommar, även kanelbullens dag. Kanelbullen som representerar Folkhemmet, tiden då de vanliga människorna fick det bättre och kunde unna sig en hembakt bulle. Även Folkhemmet har avtågat. Bullen är kvar.

Dessa dagar är något att se framemot. Spalta upp det långa året till mindre bitar. Dock har innehållet i de flesta helgdagarna fallit i glömska. Att shoppa för dem är ofta hela saken. Att tända grillen och öppna ölet kan vara hela innehållet. Vad gör jag själv? Det blir inget annat än en promenad och kanske anstränger jag mig lite med maten idag. Grillning och firandet skedde förra helg av en annan anledning: Seglarens födelsedag. Myggbetten från min promenad dit, 25 km, kliar än.

Nu har vi hållit oss på sparlåga i över ett år på grund av smittorisker. Uthålligheten är slut. Vi orkar inte hålla oss från varandra och det liv vi ser som normalt. Vi börjar se framåt – frågan är vad. Mer av samma vara eller har någonting förändrats i oss? Man ser vissa förändringar i folks beteende som att vistelse i naturen har blivit populärt. Skogen är inte längre bara min. Politiken är än en lekstuga. Folket orkar bara blunda för de skeenden som händer mitt framför oss och ändå så långt borta.

Spänningen över Sveriges utveckling är inte olidligt. Den finns bara på fria mediesidor.

Vad ser jag framemot? Som pensionär blir dagarna ganska lika. Det är en frihet och samtidigt förlust. De planer jag hade dog med wuhanpesten. Det är inte alltid enkelt att styra sin tid. Det kan bli för mycket och tiden flyter iväg. Som fattigpensionär är man låst mellan den överflödiga tiden och pensionen. Ändå hör man till grädden av de gamla på vår Planet.

Ha en bra Midsommar, oavsett töntigheten!