Oktober har varit en bra vandrings månad. Förut i mitt förra liv. Jag gillar hösten när naturen lägger sig till ro. Höstfärgerna. Den krispiga luften. Tystnaden. Den tunna hinnan av is på vatten. Idag gick jag ca 100 meter ute med rullatorn, över några fallna löv fast mest på asfalt.  Nu sitter jag på soffan och är helt slut. Jag känner mig missmodigt trots fysioterapeutens, duktigt rop. Nya läkartider trillar in.  Skall jag eller inte vad är meningen med allt.  Gynnar det mig är en bra fråga. Inte kan man klaga över den svenska sjukvården som erbjuder en gammal kvinna, som var nästan död så många exklusiva åtgärder. Men den där känslan av meningslöshet sveper över mig. jag har svårt att bli entusistisk eller se framåt. jag tiitar bakåt och jag kan inte klaga jag har gjort så mycket och sett Världens skönhet. men mycket vill alltid mer. det finns dock en stilla acceptans över situationen. jag har alltid varit en negativ realist så även nu

bilder från Kinnekulle och nåstgårds