Så hände det jag aldrig hade föreställt mig att jag som aldrig har varit sjuk skulle falla ihop och hamna på akuten. Jag har väldigt svårt att finna mig i rollen som en sjuk person med hjälp dygnet runt ihemmet med rehabiliteringsplaner. Och läkarbesök och mediciner. Jag har ju aldrig varit sjuk sedan barndomen.  Min sjukhistoria för det vuxna livet är antibiotika för borellia. Ett brutet ben men det var en olycka Nu är jag vrak som inte klarar sig själv. På ett ögonblick var allt det jag  tyckte om att göra borta.  Inga flera skogsgpromenader eller tältnätter. Jag försöker vara realist och inse det och jag hatar det.

Rehab säger att jag gör framsteg men för mig är det som att gå baklänges. Jag gick ju just 80 mil min sista vandring. 25 meter med rullator är bara som skämt.

Jag hatar dessa ljuset i tunneln personer som säger framsteg. Jag har aldrig varit en tålmodig person jag var den som fick saker att hända. Men nu sitter ja och väntar på fysioterapeuten som ska få mig från soffan.

Det här är inte liv bara existens.  Även yttervärlden har krymp. intresset för omvärlden är nästan försvunnen. Vad rör det mig som inte kommer ur soffan utan hjälpande hand. Men den här bloggen skall inte bli en sjukdoms blogg men en och annan tanke om sjukvård och hemtjänst kanske.

Har svårt skriva ni får ursäkta stavfelen

PS jag fick både stroke och hjärtinfarkt samtidigt.