Himlen var knallblå. Inte en vindpust. Jag travade motvilligt på den nästa igenvuxna kraftledningsgatan. Det var varken vackert eller roligt. Det var varmt. Min termometer visade +28C. Vattnet var nästan slut. Det smakade illa. Jag hade fått rena sjövatten eftersom vattenkällan var tom.
Jag snavade på en stock gömd i gräset. Där låg jag och hade noll lust att gå upp. Jag släppte ryggsäcken och kravlade under en buske.
Där låg jag och fräste ilsket för mig själv: hur kunde du välja den här veckan att gå från Katrineholm till Norrköping! Såg du inte väderleksrapporten alls!
Jag kände mig trött oh olustig. Jag som alltid gladdes åt en vandring. Var jag ens på rätt led? Ibland var Sörmlandsleden markerad på olika sätt. Så usel kunde väl leden inte vara!
Det var den och värre sträcka väntade om någon dag.
Jag låg där en bra stund. Jag kände mig gammal och trött på ett mindre bra sätt. Led jag verkligen av värmen eller var jag bara slö? Jag hade j gått i ökenvärmen i flera veckor 2018. Varje dag som bastu mitt på dan. Men nu däckade jag i lägre värme.
Det var åldern, bara att erkänna. Gamla människor tål värme sämre. Inte drack jag vatten heller som jag borde.
Ryckte upp mig sedan och fortsatte. En vattenkälla dök upp. Soppa och kaffe. Då siktade jag mig till en gammal tältplats vid Viggaren.
På morgonen låg åska i luften. Regnet kom när jag hade gått en timme. Jag satt mig under en gran. Regnet var varmt, som en dusch. Jag satt på kaffe.
Under granen kändes det som “into the wild”. Ljudet av regndroppar, en fågel, lite vind och mullret av åskan längre bort.
Jag fortsatte I regnet. Luften var så varm att allt torkade lika fort som det blev blött.
Den bästa stunden under en vandring är för mig skymningen. Jag sätter upp tältet. Lagar mat. Lyssnar på när tystnaden lägger sig. Konturerna av omgivningen sjunker sakta till mörkret. Det är bara jag och mitt tält. Världen känns fredlig oh vacker i det svaga månskenet. En så falsk bild men…
Nej, det var inget trängsel mellan Katrineholm – Norrköping på Sörmlandsleden. Träffade två personer från Barcelona och en från Wien. Samtal om turismen, om Barcelona, vår möjlighet att resa och se annat men även de stora nackdelarna när turismen blir ett trängsel och sliter sönder människors tillvaro med höjda priser och liknar rent av invasion. Om våra Regeringar. Lite skratt om de nog så tokiga besluten. Vad ger livet en mening? Hur rensar vi huvudet av allt onödigt? När känner vi oss på rätt plats? Är det kanske den där stunden då naturen omfamnar oss och alla sorger känns försvinna.
Jag kom till Kolmården för att ta tåget hem. Nej, jag besökte inte djurparken, jag tycker inte om djur i bur. På den tomma tågstationen försökte jag köpa en biljett. Inget Internet. Fick vända mig till sonen i Stockholm. Internet är fantastiskt när det finns oh fungerar.
Tåg var försenade. Som vanligt.
Etapper 27 – 32 samt 32:2. Bitar av etapp 31 vid Åboravinen är ogenomtränglig på grund av granbarkborre /fallna träd.
Bilder: Kokärrets Naturreservat, tältning på leden etapp 31.