Nej, det var nog inte död utan andningsuppehåll när något gick fel i röntgen. Jag  hade inte velat bli röntgad men mer eller mindre tvingades jag till det.

Jag behövde ett friskintyg. Mina blodvärden  visade sig vara katastrofala. Sjukvården började undersöka. Jag försökte hindra det, kände mig inte sjuk men då skulle inte arbetets försäkring gälla. Så de stack  mig och sedan skulle jag till röntgen också. Jag hade fått svälja något äckligt kontrastmedel. Jag försökte säga att jag ar allergisk för det ena och det andra.

Något gick fel. Jag slutade andas en stund.

Jag vaknade upp medan läkaren rent av hade misshandlat mig genom vad jag uppfattade som slag i bröstet.

Men det hade varit vackert, den död de påstod jag hade upplevt.  Jag svävade i vitt ljus, en tid som kändes lik evighet fast det var inte ens en minut. Allt var vitt. Så bländande vitt att jag blev som blind och ville inte öppna ögonen.

Jag promenerade ut från sjukhuset mot läkarnas råd. Jag kände att där blev jag sjuk på riktigt. Ingen frågade sedan efter något intyg och sjuk har jag inte varit nämnvärt annat än av egen klantighet. Fall från berget när isen brast. Och mina  blodvärden är än samma skit.

Jag läste om några nära döden upplevelser. Någon såg valar, en annan ramlade i ett rör och flera har sett Gud som de föreställt honom. Vitt ljus tycks också vara vanligt. Och många sa att de visste nu:

Döden var inte slutet.

Vad händer efter döden har varit ett av de stora frågorna och religioner bygger på livet efter, nästan mer än på livet här. Hur tänker man om fortsatt liv efter den upplevelsen? Vissa är tacksamma, andra rädda, några finner Gud och vissa som jag går tillbaka till jobbet med en pillerburk i handen. Fast jag aldrig åt de.

Jag fick inte klart för mig hur illa det var, eller inte. Det kanske var bara sjukvården som drabbades av kris över att en 24 år gammal kvinna tappade några hjärtslag och läkaren helt enkelt gav mig en smäll för att hjärtat skulle uppföra sig normalt.

Flera år efteråt fick en klient på Socialbyråns väntrum en hjärtattack. Jag försökte med det vanliga (se nedan) men hjärtat startade inte. Ambulansen dröjde. Sekreteraren skrek i telefon.  Då slog jag honom med knuten näve. Inte alltför hårt. Han ryckte till. Han ska fasen inte dö i Socialbyrån, tänkte jag.

Han var en av medelålders alkoholister, sorgebarn som man säger. Det var inte jag som räddade honom utan han blev religiös efter den upplevelsen och slutade supa. Jag sa inget till ambulansen men alla andra sa mer än det som hade hänt. Dagens hjälte. Egentligen var det närapå kriminellt, jag var ju inte en läkare.

Vet du hur man gör vid hjärtinfarkt? Slå bara inte. Det är inte en ok metod. Idag kallar man på ambulansen och får sedan råd per mobilen hur och vad man kan göra. Utom vi som aldrig har mobilen med oss, lik jag. Mina barn påpekar det.

Kanske finns det en åldersgräns då man bör ha mobilen med sig likaså en gräns borde finnas för barn att inte ha det.

Bilden är av vandring ovan molnen, i bakgrunden Jacintosbergen. Dag 18, mile 205 Pacific Crest Trail.

PS. Det finns hjärtstartare också nu mera.

https://www.regionhalland.se/nyheter/nyheter/2023-12-18-hans-har-forskat-om-nara-doden-upplevelser

https://www.rodakorset.se/forsta-hjalpen/forsta-hjalpen-instruktioner/hlr-pa-vuxen