Tokyo Story, även kallad ”Föräldrarna,” är en film som kommer efteråt, när rutan har slocknat. Då hinner den i kapp dig och beroende på din ålder och familjesituation ger den en tankeställare, skam kanske, en uppfattning om utvecklingen vi sitter mitt i nu. Den mindre goda alltså, splittringen mellan generationer.
Vad känner vi för våra föräldrar när vi är självständiga, i arbete, tidspressade, mitt i livet?
Många barn har flyttat långt från hemtrakten, så även filmens nu mitt i livet barn. Föräldrarna och det yngsta barnet, än i skolan, lever sitt liv med föga kontakt med de utflyttade och deras familjer.
Så är det för många gamla föräldrar idag.
I filmen beslutar föräldraparet äntligen resa till sina barn i Tokyo. Men väl där har ingen tid att visa dem staden eller umgås med dem. Barnbarnen gnäller. Endast änkan till sonen, död i kriget, offrar tid och omsorg. Till sist skickar barnen föräldrarna till badort för att slippa dem. De löser tidsbristen och ointresset så och även känner sig som goda.
Nu händer en del till men jag låter er själv se vidare och slutet. Även det visar hur vi tappar kontakten mellan generationerna, blir ett slags släktlösa nomader med pengar som ledstjärna. Jag först, sedan kanske någon annan. Livet pågår och i det ryms inte de gamla.
Filmen är väldigt japanskt, 50 talet, med bugningar och filmrutor som egentligen inte behövs. De visar den tomma miljön, lika tom som kontakten mellan barnen och föräldrarna, där de äldre inte längre ryms i barnens dagliga liv. Så är det över Världen idag.
Det är en film om människans ensamhet, förlorade länkar mellan generationer, om Samhällets utveckling till mer västerländsk livsstil med en själv i centrum. Om vår egoism och förluster. Se den. Du kommer att komma ifatt dina tankar efteråt.
Trots utgiven 1953 och från japansk kultur är filmen toppaktuell idag.
Tokyo Story har fått hög rankning på olika listor, bland annat som tredje bäst icke engelskspråkiga film i omröstning av kritiker från 45 länder, BBC s lista 2018. Regissör Yasujiro Ozu.
Mera om filmen finns på Wikipedia
De barn vilka har kontakt med oss gamla och ger en hjälpande hand när det behövs, vilka har förlåtit våra tillkortakommanden eller till och med glömt de, är oersättliga i det klimatet som råder mot oss gamla. Vi som bara kostar, inte tillför, för ingen vill ha vår kunskap. Äldreomsorgen är en krisbransch där allehanda folk cirkulerar, en prispressad verksamhet utan humanism och kultur.
Och Världen snurrar så fort att det jag kunde och var expert på ses som gammalt. Både problem, lösningar och människor är annorlunda nu. Fast ibland undrar jag hur mina efterträdare kan vara så totalt okunniga.
Det kanske är bara ett sätt för mig och mina arbetskamrater, alla pensionärer, att behålla något av värdighet när ingen längre bryr sig om våra arbetsinsatser. Ingen vill gå i våra skor hur väl de än skulle passa..
Man får vara tacksam för Facetime och epost!
Och, faktiskt, för postpaket som fungerar med presenter och stickningar…
Sedan har vi ju sommaren, tack och lov1
Många av dagens åldringar hör till 68-generationen. De tog sig friheter som är svåra att glömma och förlåta. Behandlade barn som objekt och satte sig själva på piedestal. Narcissister hela bunten.
Ränderna går aldrig ur och det är armlängds avstånd som gäller.
Inte jag.Jag hade varken tid eller intresse för den mobben. De var en tämligen liten grupp men fick alltför stor betydelse. Men efter några år läste vi igen andra än Marx på Universitet, behovet av kunskap var större än vänster idéer. Men visst, sossarna sprang efter dem och förändrade en del i familjers situation, som skatt, bygget av samhällsvård (daghem) för barn.
Ja de har verkligen lyckats. Familjeband och tillhörighet har kastats på soptippen. Med resultatet att Sverige har flest ensamhushåll i världen.
Tveksamt om folk verkligen mår bättre av det.
Ensamhet bland äldre har nu mera lagts till de problem som skall tas hand om av Socialtjänsten/äldreomsorgen. Fick ett brev att jag kunde få en tid att prata om min ensamhet. Bor ju ensam efter min partners död 8 år sedan. Alla ensamboende är inte ensamma. Kastade det till papperskorgen. Men många är ensamma med mobilen som vän. Gjorde en utredning om ensamhet bland nyupptäckta alkoholister på -80 talet. De hade inte varit ensamma innan men nu var de. Alltså tvärtom vad man brukar påstå. Det är nog annat idag?
Vi får se hur Regeringen fixar ensamhet, de ska ju prioritera det – också.
Beklagar bortgången av din livsvän!
Det är en lång väg tillbaks till svenskt självförtroende. Att vi duger som vi är och inte behöver skämmas eller känna skuld. Sluta jaga bekräftelse hos utlänningar som ändå inte vill oss väl utan bara föraktar vår svaghet. Ta hand om din närmaste i stället. Det är ett steg på vägen mot mindre ensamhet.
Tack!
Exakt så.