Den lilla rödhaken sjöng. Den fortsatte att sjunga fast jag satt mig nära. Folk passerade utan att ens vända på huvudet. Rödhaken fortsatte att sjunga.
Kanske var den glad över att vara tillbaka i hemskogen efter sommarens vistelse annanstans.

Jag fixade lunch. Så småningom tröttnade Rödhaken på att sjunga och flög vidare in till skogen. En bit av skogen var nedhuggen. En annan nyplanterad. Undrade fågeln över vad hade hänt i hans skog medan han sjöng borta i sin sommarskog. Kanske någonstans i Sverige.

Varför gick de andra vandrare bara förbi? Var fågelsång inget att bry sig? Var de inte därför de vandrade: för att se och uppleva naturen? Det kanske inte är så utan folk vandrar för motion och att lägga en ny sträcka på Facebook eller vilken av plattformar de nu använder. Detta jag gick  West Highland Way, blir mindre en naturupplevelse än skryt till bekanta genom Internet. Jag har gjort…

Det är som om ingenting hade skett om vi inte publicerar det på Facebook, Instagram eller på våra bloggar. Syns jag på Internet då har det hänt. Och i det skrytet ryms ingen liten Rödhake med sin konsert i skogen.

Jag är inte oskyldig utan har satt ut mina längre vandringar. Nu mera är det som en minneskatalog, fast i början var det avsedd som tips.  Då fanns det inte så många vandringssidor men nu kan alla finna just den vandringen i Världens ände som de är lockade att gå.

Men glöm inte det lilla i det stora. Det är det man minns, inte alla mil under ens fötter.

Plats: West Highland Way, skog före Crianlarish, Skottland.