Hur var året 2023? Har redan sagt och upplevt det som skitår med massor av elände i Världen, men privat då? Hur var året?

Bra. Men lite missnöjd är jag på mig själv.

Jag hade planer på en viss vandring i USA men gav upp. Under covid var det omöjligt. Nu hade inflationen sin del i det. Bara den nödvändiga olycksfallsförsäkringen hade gått upp 100%. Kanske var jag bara feg? Gammal? Lat? Och, vilken fattig pensionär har råd med lång resa med den usla kronkursen?

Men, det blev en utlandsresa, till Barcelona med yngsta barnbarnet. Det var en fin resa och innehöll lagom av sevärdheter. Resan var den sista i en serie på fem vilka jag har gjort med barnbarn och fosterbarn, en i taget. Alla fick sin resa enligt eget val. Rom, Venedig, Florens/Pisa, Paris och nu Barcelona.

Jag ville ge barnen en inblick i annat än Sverige, visa kultur och historia samt ha egen tid med dem. Att öva annat språk är också en viktig del under en resa. Att prova sina kunskaper som att beställa mat eller lyssna på en guide är bra övning. Svenska är ett litet språk, viktigt att bevara men Världen pratar engelska och spanska samt språk få av oss kommer att kunna och använda, hindi och mandarin.

Alla barn har också gjort en fjällvandring. Jag har sett en aktivitet och en resa som bättre val än prylar eller pengar.

I stället mina spruckna planer i USA blev det tre vandringar. Den första på Sörmlandsleden i maj. Nästa Abisko och lite Norge i augusti. Och den sista på Kinnekulle i oktober. Kinnekulle kan jag tänka mig att göra om under tidig vår när det blommar.

Det är så befriande att tälta utanför allt. Den magiska stunden då tältet är uppsatt, maten färdig och jag sitter lyssnande på naturen som har lagt sig till ro.  Jag och naturen.

Några besök i Norrland som barnvakt fast nu mera är barnbarnen så stora att de inte behöver vaktas. Bara finnas till ifall att. Däröver givande och trevliga möten med mina närmaste anhöriga.

Kontakter per mejl i Sverige och USA som har gett mig så mycket. Några människor har jag inte ens träffat i live men kontakter nu mera kan uppstå per Internet.

Jag försöker hålla mig gående, varje dag, ibland långt in i skogen. Flera av dem jag känner sedan länge här i mitt centrum har nu en rollator. De är i min ålder, även yngre. Kanske vore en träningsgrupp bättre från sjukvårdens sida?

Men inte hinner sjukvården hälsovård när de sjuka får köa för vård.

I min ålder får man vara glad om man är frisk.  Att hamna i sjukvården eller äldreomsorgen känns bara skrämmande, har nog med erfarenhet av det genom min sambo.

I december drabbades jag av årets förkylning, ont i öron och snuva. Åkte till stan och i pendeln satt en person som hostade, hela resan. Bytte vagn med flera andra men det var för sent. Dagen efter var jag krasslig.

Men det var det hela. Om man läser sjukvårdsrådgivning är vi över 75 drabbade av allt, de sköra, en riskgrupp. I och med covid sänktes gränsen. Nu är alla över 65 riskgrupp. Jag vill säga att hela mänskligheten är en riskgrupp, finns ingen ålder som garanterar absolut friskt liv. Och, vad är friskt? En bra fråga idag när folk kan sjukskriva sig i protest mot jobbet. Fy på er. Plus alla som bara mår dåligt av livet. Nog kan det vara fel liv i stället sjukdom.

Jag får vara glad och jag är det fast jag hostar och näsan rinner.

Hur var ditt år? Vad hoppas du av det nya året eller märks förändringen från år 2023 till 2024 knappt?