Ute i en liten stuga vid havet är livet enkelt. På området bor några permanent, andra kommer under helger. Det är tyst. Någon springer förbi på sin träningsrunda. En annan tar en promenad med hunden. De vinkar. Det finns inte mycket att göra. Släppa ut katterna. Släppa in dem. Ge mat. Mera mat. Klippa gräsmattan. Klippa döda grenar. Ta en lång promenad till soptunnorna. En till promenad. Fixa något i huset. Vattna grönsakslandet för det är torrt. Bära in ved. Äta. Sitta på trappan med en kaffekopp och en katt. Sitta vid den öppna spisen och bara vara.
Ängarna börjar blomma. Fågelungar skriker efter mat. Hjortar promenerar förbi husen bekymmerslöst. Skogen doftar skog. I de små sjöarna i skogen delar fåglar boplats utan att kivas.
Om jag inte läser nyheter är Världen en idyll. Det finns än platser med röda hus, potatisland och en båt för att fiska och ingen ovälkommen orkar ta sig till avkroken för att bråka.
Om det förblir så? Jag vill inte ha den frågan.
Du får hälsa katterna
Tommy
De hälsar. Mjau!
Jag som bor i Vadstena känner precis samma sak. Här är det som att komna tillbaks tjugo-trettio år i tiden. Som Sverige var förr. Låter man bara bli nyheterna kan man inbilla sig att allt är väl i världen. Buset börjar trycka på lite grann men än så länge står stan emot.