När jag gick i femte klass infördes en nyhet  i skolan. Även flickor skulle ha träslöjd och pojkar syslöjd. Jag var glad att slippa syslöjden. Jag var usel i det men fick ett snällhetsbetyg eftersom syslöjdsläraren inte ville ge dåligt betyg till en elev som hade övrigt toppbetyg och vann tävlingar i skolan. Ja, vi hade kunskapstävlingar på den tiden, inte bara i idrott.

Jag tror att det delas ut snällhetsbetyg även idag.

Pojkar och flickor hade separerats från klass 3 och vi hade även olika skolgårdar genom att skolan hade en ingång på var sin sida med gård. Dock spelade vi bollspel på pojkarnas halva och de åt i matsalen som var placerad på flicksidan. Undervisningen var densamma. Vi hade också blandade skidtävlingar. Jag var stolt tolva bakom alla pojkar. Mina bästa vänner var pojkar även om mor försökte fösa ihop mig med grannflickan.

Vi flickor var förväntansfulla till träslöjden medan pojkarna klagade. Då sa fröken till dem: Bäst ni lär er. Det är inte alls säkert att ni blir gifta eller era fruar vill passa upp er. Ska ni ha era mammor som hjälp, vuxna män?

Det bet. Ingen protesterade med att man kunde låta någon annan  göra det mot betalning. Så, alla fick lära sig att använda symaskin,  stoppa strumpor, sy i knappar, laga en reva, byta dragkedja, korta av byxor  och andra reparationer  som på den tiden gjordes i stället att slänga saker. Vi lärde oss nyttigheter. Min far kunde allt detta men han hade ju varit militär under kriget. Som militär blev man mångsysslare. I vårt hem var vi väldigt jämställda med hemmasysslor. Så var det inte hos alla. Jag mötte senare i flickskolan de rika barnens mammor, vilka var hemmafruar trots hög utbildning och de hade hjälp i hemmet av pigor och barnflickor.

Eller, är det jämlikhet det handlar om hur arbetet i en familj delas? Är det inte arbetsfördelning?  Är barnen mindre värda än arbete i ett kontor?

Tillbaka till slöjden. Vi flickor lärde oss att slå i spikar, skruva, borra, såga, måla, byta propp och lampor, bekanta oss med alla verktyg och som resultat av vår möda  blev det  dockmöbler. Jag höjde till och med slöjdbetyget. Jag var van att hugga ved så en viss fördel  fanns. Mina möbler fick min syster.  Jag lekte inte med dockor, jag läste böcker.

Det året ansökte jag till flickskolan och efter en veckas prov fick jag glädjebeskedet godkänt. Vi skulle brodera på slöjdtimmar. Vilken plåga! Slöjdbetyget sjönk och läraren undrade vad hade hänt. Nu delades inga snällhetsbetyg ut. I den skolan formades framtidens lärare, läkare, jurister, specialister av olika art genom studenten och sedan universitet. Även några lyxhemmafruar. Det fanns inget utrymme att hoppas på bra betyg, bara hårt arbete med många läxor.

Vi var de privilegierade flickorna som njöt den tidens bästa utbildning och bildning med lärare vilka alla hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare.

Den disciplin som fanns  i min tids skola är minne blott. Likaså undervisningen, som då bestod mest av genomgång, frågor, läxor och kontroll att vi hade fattat, har förändrats. Vissa tycker att skolan  sakteligen har krackelerat. När den yngsta av mina barn gick på mellanstadiet hade slöjdtimmarna förvandlats till något av kaos. Eleverna var för många på en lärare. Även om vi på min tid var 45 elever per lärare var nu 12 för mycket. Jag började gå till skolan på slöjdtimmarna när jag inte hade obligatorisk närvaro i Universitet. Jag hade ju undervisat just i den skolan och hade ibland någon dags vikariat. Nu var vi två som hjälpte till med brutna nålar, trasslade tråd och höll lugnet. Andra mammor tog efter och det året fanns alltid någon på slöjdtimmarna som hjälp till läraren.

De skilda klasserna var förstås minne blott, likaså att flickor inte skulle ha träslöjd och pojkarna inte skulle sy. Skolan blev jämlikt, lika, på gott och ont. Också tanken att pojkar och flickor hade biologiska skillnader gavs upp. Det var förtryckande.

Än går många av världens flickor i skolor som behandlar dem annorlunda än pojkar och förvägrar dem kunskaper vilka är användbara i livet. Inte lär pojkarna heller något ”kvinnligt” som kunde göra dem mer självständiga i små praktiska områden som att laga kläder.

Om nu flickorna får gå i skolan. I vissa länder blir man förvisad eller hindrad att gå i skolan under menstruation. Att bli bortgift som skolbarn innebär att flickan får sluta skolan och bli tidigt mamma i stället och kanske en piga till mannens andra fruar om hon är den sista i raden.  Även Sverige har nu mera barnbrudar.

Men även pojkarna kan vägras bred utbildning då  undervisning bedrivs av religiösa samfund vilka bestämmer innehållet. Att begränsa allas möjlighet till kunskap finns i flera länder, även på Internets tid.

Den jämlika skolan är inte jämlik och kan aldrig bli det. Vi människor är inte lika, inte intelligensmässigt eller i förmåga. Inte ens i Sverige. Kanske bör vi avskaffa ordet och tänka på lika värdighet i ställer. Tillåta oss vara individer. Oavsett om man drar in alla skolpriser eller behöver hjälp även med det lilla. Oavsett nål eller hammare.