Just den där stunden när solen är på väg att försvinna men dess sista skimmer lyser på bergstoppar och man riktar kameran mot det i hopp att föreviga något, är min favoritstund under en vandring. Att vänta tills mörkret är kompakt är magiskt. Sedan kommer stjärnorna. Har man tur lyser norrskenet som dock är blek i färgen, vitgrå i början på säsongen Ja, under sommaren är det ju ljust i norr dygnet runt men redan i september finns mörkret på fjällen. I städer är det aldrig mörkt, våra ljus dödar stjärnhimmeln. Ett av de riktigt magiska ögonblicken kan vara att se Vintergatan och inse rymdens storlek och vår litenhet.

Om det inte förstås regnar, snö och hagel är inte ovanligt på fjällen i september, inte tidigare heller. Nog har jag frusit i snöstorm i juli också. Jag har inga soluppgångsbilder. Tidig morgon är inte min grej. Jag är så morgontrött, ingenting fungerar före klockan 11.

2015 är utlyst av FN som ljusets år. De flesta tänder en lampa utan att tänka på hur ljuset kommer till. Men ljus är så mycket mer än lamporna vi tänder och displayerna som lyser.

Men att ha en lampa är ingen självklarhet. 1,6 miljarder människor saknar elektricitet, de flesta är i Afrika och södra/öst Asien. Många däröver har en begränsad tillgång, strömmen stängs av vissa tider. Idéer som solladdade lampor finns men tycks vara svårt att förverkliga i stor skala. Beror det på lönsamhet?

Vi beundrar gärna en vacker solnedgång. Solen är evig, inte tänker vi på dess livslängd. Om solen skulle slockna? På jordens livstid kommer det inte hända, vi går nog under före men i filmen Sunshine slocknar solen. Det är en av de många undergångsfilmer där hjältar åter räddar jorden. Som vi bär oss åt med vår natur och våra tillgångar kommer inga hjältar kunna rädda oss. Vi går under, frågan är hur och hur fort. Om det en annan gång. Sunshine är sevärd, trots hjälteglorian.