Barnens dag firas idag, 13 maj, i Sverige. Dagen är till för att uppmärksamma barnens situation både här hemma och i världen.

Jag tänker särskilt på de ca 300 skolflickor vilka är kidnappade i Nigeria av Boko Haram, en militant islamistisk grupp i nordöstra Nigeria. På språket hausa betyder uttrycket ungefär ”västerländsk utbildning är religiöst förbjuden”. Alldeles uppenbart hatar de utbildning och är rädda för kvinnor.

Boko Haram består av salafister vilka säger sig vilja ha en islamiskt styrd stat med sharialagar. Whenever religion and politics ride in the same carriage – the devil is the driver, läste jag någonstans och det stämmer alltför väl i många muslimska länder. Idag handlade Korrespondenterna, TV2 om islam i Afrika och det var skrämmande inblick i tankesättet hos terrororganisationerna i Mali/Nigeria.

Jag tänker också på barn i Sverige idag, de kunskapshungriga barn vilka kläms i skolan genom att tvingas följa en undervisning som ständigt störs av något, stök, bråk, mobiler, sent kommande elever och undervisning på en nivå som eleven passerade länge sedan och som garanterat inte ger hopp om en framtid. De nigerianska flickorna hade förhoppningar, de studerade och såg en möjlighet genom utbildning. Många svenska barn ser inte utbildning på samma sätt. Är det därför vi halkar efter i alla mätningar? Är skolgång för självklart och därför mindre värt än för flickorna i Nigeria och i många andra länder där barn måste slåss för sina möjligheter? 

Jag är glad att vi har passerat den tiden då barn var tvungna att arbeta och då skolgång kostade, men alltför många barn i världen  bär än en stor börda för familjens försörjning. Barnarbete är vanligt även i företag med svensk anknytning. Barn är lydiga och billiga arbetare. Barn utnyttjas på många sätt. Flickor säljs, gifts bort som barn, förbrukas, pojkar tvingas att bli soldater. Att vara barn kan vara tungt. En dag i året är bara kamouflage.

Jag vet hur det kan vara ett barn med vuxenansvar, även om jämförelsen haltar, jag valde, ingen tvingade mig men utan valet var realskolan bara en dröm. Jag hade mitt första arbete på sommaren som 11 åring och idag kan jag inte förstå hur en mor och far kunde lämna sitt spädbarn och en fyraåring i mina händer. Jag antar att de trodde jag var kunnig i hushåll eftersom jag hade 2 yngre syskon. På hösten började jag bära ut tidningar på natten innan jag gick de fem kilometerna till skolan. Jag är glad över att mina syskon fick ett lättare liv för  samhället genomgick en utveckling med bättre löner, sjukförmåner, socialt skyddsnät och  längre gratis utbildning.

Barnen idag har ett annat liv än jag hade då lydnad, bra uppförande och skolprestation var viktigt, då allt det som idag fångar barnens intresse genom Internet var inte ens uppfunnen. Världen har brett ut sig, kommit nära, på gott och ont, med påverkan på våra barn. Media har en stor del i barnens värld.  Barndomen har krympt. Den oskuldsfulla barndomen  är kort.  En stor del av ansvaret över barnen har flyttats till någon samhällstjänst som daghem och fritidshem.  När livet går snett söker samhället desperat efter någon att skylla på, som i fallet med den 8 åring som dog. Någon myndighetsperson får skulden för att lätta på allas samvete över usla rutiner och oförmågan att vara allas gode förälder.

Jag tänker på mina barnbarn och undrar vilket liv de kommer att få i framtiden? Har framtiden redan varit?  Vilka möjligheter har världen? Kommer miljöproblem vara oreparerbara? Kommer ekonomin har kollapsat på grund av den stora lånefesten? Kommer de som sitter på toppen av det ekonomiska systemet inte längre nöja sig med fantasibonusar utan rånar resten också utan tanke på framtiden? Brer de ständigt pågående väpnade konflikterna ut sig även hit, med kaos i följ? Kommer vår kultur att förändras till klansamhälle med invandring?

Vem är vän och vem är fiende i den världen där alla ropar efter egna rättigheter?

 Bör vi inte ha barnens dag varje dag?

Bild från Boko Harams video.