Det finns platser man minns och bilderna från dem framkallar en lyckokänsla. Men att gå tillbaka efter några år kan bli en besvikelse. Små naturpärlor lever farligt när civilisationen brer ut sig.

Kanske har träden fallit, växtligheten dött och bäcken torkat. Så är gången i naturen, den växer, dör, växer åter, förändrar sig, omformas, lever vidare. Tills människan anfaller och naturen måste hitta alldeles nya vägar. Naturen har oftast raserats med människans framfart och efterlämnade sopor även om elakt väder också kan göra sitt.

Den här platsen var en oas innan människorna började kasta dit sitt skräp, byggskrot falla från förbipasserande bilar på väg till nybyggen och trafiken lämna spår när människorna i sina plåtburkar sökte en snabbare väg i stället huvudled. Det var innan bostadsområden kom närmare och med det läskburkar, godispapper, fimpar och andra mänskliga lämningar började liksom smyga bland hasselsnåren. Innan man kalhögg skogen omkring. Förr bildade ormbunkarna en skog för dvärgar, vitsipporna invaderade på våren, andra blommor som liljekonvaljer kämpade sedan tappert mellan fallna träd och myrstackar. Granarna blev jättar och svamparna växte i klasar på de döende trädens stammar. Luften var lite murken. Bäcken var ibland fylld med vatten, ibland bara en aning på den finsandiga bäckbottnen. Bävern byggde dammar, några gånger så lyckosamt att omgivningarna fylldes med vatten och kommungrannarna grälade om vem har ansvaret att rensa och flytta den skyldige eller helst döda bäverfamiljen. Andra djur samsades på platsen som fåglar, grodor, ormar, häger, sångsvan och räv, kanske en älg promenerade förbi och rådjur gömde sina kid i gräset.

Idag är platsen begravt med skräp av dem vilka inte har än förstått att naturens död är även vår egen.

Jag är glad att jag hittade platsen innan den var förstörd. Några av oss som besökte platsen försökte få till stånd ett litet naturskyddsområde men politikerna var totalt ointresserade.