Igår när jag kom från gymmet stötte jag på en gammal man som verkade bortkommen. Han hade en blomsterbukett i handen. Jag stannade och då hostade han till lite och började: ja det är så att… Är du vilsen, frågade jag. Han var på väg till kyrkogården med blommor, men hittade inte dit.
Jag tog lite annan väg än vanligt och nu är jag helt borta, sa han.
En annan tidig morgon, när det var vinter, snö och kallt och jag var på väg till ett viktigt möte, mötte jag en dam klädd i tofflor, nattlinne och morgonrock. Hon försökte manövrera en rollator i halkan. Jag var inte den enda som såg henne eller i alla fall passerade denna felklädda gamla gumma men alla hade bråttom. Jag stannade – fasen nu missar jag tåget – och frågade vart hon var på väg. Hon skulle köpa mjölk till kaffet. Jag svängde hennes rollator mot servicehuset – gissade att hon bodde där – gick med henne och förklarade att affären inte var öppen än och att personalen hade säkert en skvätt mjölk till kaffet. Hon blev så glad när hon kände igen huset och jag lämnade henne innanför dörren och förstås missade jag tåget. Krånglar trafiken igen, sa de andra vilka väntade på mig och jag lät lögnen lösa situationen. Skulle jag skryta att bara jag stannade och hjälpte den dementa damen?
Varje år insjuknar uppemot 25 000 personer i en demenssjukdom. Efter 65 års ålder ökar risken betydligt. Det totala antalet demenssjuka i Sverige beräknas till närmare 160 000 personer, en siffra som kommer att stiga i takt med att den äldre befolkningen ökar. Vi matas ständigt om vilka knep kan förlänga det friska livet. Motion, frukt, inte socker, rätt fett, lite vin, lyckligt liv, bra arvsanlag och ändå blir var femte person över 80 år dement och en del innan och några väldigt tidigt. Och även de som levt exemplariskt liv kan drabbas.
Det gäller att ha någon som kan både upptäcka och avlasta samt ta hand om det en dement inte längre klarar av. Jag tror knappt att hemtjänsten upptäcker smygande demens och många har faktiskt ingen hjälp alls. Vi har haft ca 40 personer vilka sköter avlastningen en gång i veckan. Hur skulle de märka om något förändrades från en gång till en annan? Den offentliga vården räcker inte. Idén att alla åldringar, friska eller sjuka, mår bäst hemma raserade platstillgången på äldreboenden och orimliga krav om badrumsstorlek förvandlade servicehusen till trygghetsboenden där tryggheten består av ett larm. Inte underligt att många äldre kvinnor, även män, blir vårdare för sina behövande närstående och raserar arbetslinjen till fackförbundens ilska.
För – att ta hand om närstående själv är inte jämlikt. Allt som är obetalt arbete är likställt med skattefusk. Eller?
Vem skall vårda de dementa är inte bara ett problem i Sverige utan i hela världen. Ca 35,6 miljoner anses lida av demens och detta tror man blir dubblerad till 2030.
I USA är situationen oroväckande. 1968 registrerade Centers for Disease Control and Preventio 293 fall av demens/Alzheimer men 2010 registrerades 180 021 fall.
I Kina lider nästan tio miljoner kineser av olika former av demens, och bara en bråkdel av dem får vård på ett boende. Antalet åldringar i befolkningspyramiden har till följ av ettbarnspolitik skjutit i höjden. Den ökade levnadsstandarden gör att folk lever längre och drabbas då av åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimer och demens. Seden att generationer bor tillsammans och de yngre tar hand om de äldre har minskat i och med flytten till städerna och de förändrade, mer västerländska sätt att leva. Kina har försökt lösa situationen med krav på barnen men den tiden då man kan beordra de unga lär vara förbi även i Kina.
Om någon av dina anhöriga drabbas, vem löser vården av personen då?