Skolan har sjunkit. Går den att vinscha upp överhuvudtaget? Jag börjar tvivla på det.

Jag har sett skolan i tre omgångar och i två länder samt arbetat som lärarvikarie. Under min egen skolgång var vi 45 elever i klassen, ordning och arbetsro och bra lärare som kunde undervisa trots klasstorlek. Sedan flyttade jag till flicklyceum, lika många elever per klass. Intagningsprov samt betyg släppte in oss (ja, jag började bära ut morgontidningen för att kunna gå där och sökte stipendier). Skolan var högklassig med disputerade lärare, rektorn kom från Universitet och när vi fick en gång en vikarie som inte kunde mer än läroboken och inte heller undervisa klagade vi elever ganska snabbt till rektorn (våra betyg kommer att sjunka, hjälp!) och hon fick sluta. De som inte sökte till realskolan fortsatte i den 7 åriga skolan och kunde gå två fortsättningsår eller söka sig till yrkesskola.

Vi gick i skolan mellan 8 – 16.30 och till 14 på lördagar. Men vi var lediga hela sommaren utom de som tentade upp sina betyg i skolan under augusti. Vi hade 4 lektioner i sträck för teckning, hemkunskap, slöjd, friidrott och uppsatsskrivning. Alla ämnena följe varandra, religion, historia, teckning, samhällskunskap, även språk hade läsestycken som hängde ihop med resten. Det blev en helhet. Teater och musik och 4 språk hörde till paketet. Diktuppläsning och korta föreläsningar av elever var obligatoriskt. Kunskapsförmedling var viktigast. Och läxförhör samt betyg 4 gånger i året. Idrott i form av skidåkning skulle vi fylla upp på fritiden och att läsa extra utanför skolböckerna var liksom självklart.

Lokalerna var inte tjusiga och det fanns inga mysrum. Vi kunde inte duscha efter gympan. Vi hade morgonbön, neg åt lärarna och bad ordet genom handräckning. Våra föräldrars första fråga hemma var: har du skött dig i skolan? Respekt för lärare var kanske den viktigaste ingrediensen på vår skoltid. Vi till och med beundrade våra lärare. De kunde så mycket mer än vi och vi försökte bli som dem i lärdom, i alla fall i våra favoritämnen. Mitt mål var att slå historieläraren i kunskap någon gång och jag slet för det målet och en gång blev det så att jag fick undervisa i stället henne. 

Vi älskade skolan. Skolan gav en framtid även för den som inte hade rika föräldrar.  Vårt liv var skolan, och vi hjälpte till hemma. Det fanns inte den fritid som barnen har nu, ingen Internet förstås, få familjer hade TV och att ha helt eget rum där man kunde stänga dörren var ovanligt även hos de rika. Vi satt vid köksbordet under föräldrarnas uppsyn tills läxorna var klara. Jag fuskade ofta och läste romaner med skolbokspapper om, men var också den tidens läxhjälp åt en elev som inte klarade skolan tillfredsställande. De elever vilka ville bli lärare arbetade alltid som läxhjälp, jag gjorde det dock för pengarnas skull.

Jag vill förstås inte idag ha en skola som kostar så en 12 åring måste ha ett arbete för att gå där. Men mycket av min gamla skola vore värt att återskapa som de välutbildade lärarna, arbetsro och även betygen fast 4 gånger i året är väl att ta i.

När mina barn gick i skolan kunde jag jämföra skolan i Sverige med skolan i Finland eftersom barnens kusiner gick på samma årgångar. De finska barnen fick fortfarande omdöme/betyg 4 gånger i året och kunskapsnivån testades regelbundet så extra insatser kunde sättas in. De fick nya hela skolböcker. De skrev studentskrivningen. (Deras barn skriver fortfarande studenten). Deras lärare hade magisterexamen, rektorn hade disputerat och pedagogerna för extra stöd likaså. Läraren hade en assistent, en som sedan skulle söka till lärarhögskolan och fick så extra poäng. Eleverna delades i grupper enligt sin nivå för även där var realskolan avskaffad för mångas förtret. Skolan i Sverige började redan sjunka, läroböckerna hade gått ur tiden och kraven för kunnande byttes mot socialisering och värdegrunder. Det var Lena Hjelm- Walléns, Lennart Bodströms och Bengt Göranssons skola som mina barn gick i. Dock hörde mina barns skolor till de bättre, men i jämförelse med kusinernas toppskola i en förort var den svenska bara medelmåttig om ens det.

Nu när mina barnbarn går i skolan får vi skämmas i hela världen. Den dyra svenska skolan har blivit ett av världens sämsta. Jag är orolig för barnbarnens framtid fast deras mor undervisar dem extra efter skoltiden, och jag är inte ensam. Vad är det som hände med den svenska skolan, eleverna, lärarna och de styrande politikerna, undrar vi?

Vore skolan en vanlig arbetsplats vore många skolor stängd länge sedan, lärarna entledigade, eleverna utestängda och konkursförvaltaren hade tagit över med lås på dörren. I stället ropar flertal politiska partier om mera pengar till skolan fast skolan redan är dyrare än andra länders välfungerande varianter. Dålig förvaltning skall åter belönas med mera medel?