Jag har börjat läsa en bok som stått länge på min boklista: Edward Abbey: Desert Solitaire, på finska Kesä autiomaassa (Sommar i ödemarken). Den fanns inte på svenska så jag bestämde mig att köpa den på finska och pigga upp mitt haltande modersmål. Abbey börjar boken med att beskriva hur vi alla har en bild om den ideala platsen, verklig eller fantasi.

Platsen där man är hemma.

Jag började genast tänka på ”min plats”. Har ni upplevt den där känslan att vara på rätt plats, som hemma, på en plats där man borde vara? Den där märkliga uppfattningen att just nu är jag där jag var avsedd att vara. Även om man inte kunde leva där, eller ens stanna en längre tid vet man bara att det här är min plats. Även om det vore den första gången man är på den platsen kommer en tanke att här har jag varit förut, nu återtar jag den. Så klart finns det begränsningar i val av plats för den som inte har rest runt i världen och kollat läget överallt men de flesta får vara lite rimliga i sina önskningar.

Var är din plats på jorden?

För mig ligger platsen på fjället. När jag kom till fjället för första gången var jag förlorad. Jag ville åka genast tillbaka. Det är än möjligt att hamna på en plats i den svenska vildmarken där inga andra fötter har trampat på – ungefär i alla fall. Man kan vara en vecka eller två, även mer i ödemarken utan att träffa någon, kanske bara se en annan vandrare från långt håll. Man måste klara sig själv med mat och annat nödvändigt, även utan mobil om man vill gå där det är väglöst land. Tja, för mig som inte har mobilen med annat än i undantagsfall är det ingen uppoffring. Det jag sörjer idag är att mina möjligheter till vandring har begränsats. Jag hade en tanke att ta min ryggsäck och gå länge när pensionen började men livet bestämde annorlunda.

Det finns en plats till som har gett mig en extra stark upplevelse av tillhörighet, så jag var övertygad om att ha varit där förut fast det var inte sant och när jag blundar står jag där med platsen på näthinnan.

Naturen är nödvändig för oss men få utnyttjar naturen. Den ger vila, rekreation, tröst, motion, mat, upplevelser och återhämtning. Abbey skriver:

Wilderness is not a luxury but a necessity of the human spirit, and as vital to our lives as water and good bread. A civilization which destroys what little remains of the wild, the spare, the original, is cutting itself off from its origins and betraying the principle of civilization itself.”

Att vara på rätt plats kan förstås innebära att man har rätt yrke, rätt jobb, rätta livets omständigheter och man skulle inte vilja byta ut det. När jag går med min gubbe till vårdcentralen och träffar hans sjuksköterska känner jag redan i korridoren, när hon hämtar oss, att hon är på rätt plats. Hon utstrålar det. Den halvtimmen gubben och jag har hos henne ger inte bara den medicinska vården utan något till själen.

Det är en sällsynt förmåga. Jag tror dock att vi missar ofta de ”på rätt plats människorna” eller säger du något uppskattande när du träffar dem? Jag tackade nyligen en person i en telebutik som hade hjälpt mig extra bra och han blev röd och nästan skamsen. Är vi så snåla med uppskattning? Visst, vi kan pricka in lite stjärnor på Internet eller skriva en anonym rad men att tacka någon i live – är det så svårt?

En gång ringde en patient hem till mig. Det var ett år efter jag hade slutat på jobbet. Han hade lyckats sno mitt hemliga nummer från sin socialsekreterare, bekant till mig. Han ville bara tacka för sin familjs räkning, han hade aldrig tackat ordentligt. Jag blev rörd. Så, glöm inte tacka när någon ställer upp för dig och är på rätt plats om bara den stunden.