1977 satt jag på Cantons flygplats och väntade på ett försenat plan till Hongkong. Dottern gjorde bekantskap med två amerikanska barn vilka skulle resa Kina runt med sina föräldrar. Dessa uppmuntrade sina barn att fråga min dotter om hur det var att leva i Vietnam. Som ni kan gissa var det ett stenrikt par vilka reste världen runt när de hade lust. Nu öppnade Kina sig för dollarturister och familjen hakade på.

–       – Går du ofta på Mc Donalds, frågade ett av barnen.

–     –  Det finns ingen Mc Donalds i Vietnam, svarade dottern.

Förvåningen var total.

–      – Hur kan du leva där, var den samfällda kommentaren.

Föräldrarna förklarade att alla barn har det inte så bra som deras uppenbart hade det.

Nu finns Mc Donalds även i Vietnam, i Saigon, Ho Chi Minh stad som det heter nu. Det intressanta är vem som startar Mc Donalds, det säger en del om utvecklingen i Vietnam. Restaurangen drivs av premiärministerns svärson Henry Nguyen, skriver BBC. Han hade själv arbetat på McDonalds som tonåring i USA dit hans föräldrar flydde undan kriget. Så det är helt tillåtet att komma åter och införa amerikanska seder i Vietnam och kanske glömma andra, nu triviala problem? Kommer hamburgare ersätta nudlarna som snabbmat?

Ja, hur kan vi klara oss utan snabbmat? På veckosluten är Mc Donalds nära mig proppfullt. När slutade vi laga söndagsmiddagar som var veckans höjdpunkt? Ibland lagar jag min mors karelska stek och minnen från barndomens söndag känns väldigt nära.

Civilisationen sprider sig? Västerländska vanor lockar. Det ser vi i Kina, nu i Vietnam. Är Mc Donalds ett slags bevis att nu är vi som de andra, i välståndslandet? Kommunismen bleknar när hamburgarna  och coca cola stegar in.  Vad kostar en Big Mack i jämförelse med din timlön säger en del om staternas ekonomiska tillstånd.

Kan bara rekommendera Samuel p. Huntington i Civilisationernas kamp som läsning snarast möjligt.