Jag läste en nästan rörande historia från flyktingmottagning i ett annat land.

Nio kvotflyktingar från flyktingläger i Afghanistan, 3 ensamstående kvinnor med barn har fått plats i landet X. Man valde ensamma mödrar eftersom de har svårast att klara sig i Afghanistan. Röda Korset och välfärdsministern har undertecknat ett avtal om att frivilligorganisationen bistår med kläder och heminredning. Varje familj får också kontaktpersoner, som ska hjälpa flyktingarna i sitt nya hemland. Tanken är att kontakterna ska vara både sociala och praktiska. Barnen ska gå i skolan och kvinnorna lära sig landets språk.

En annan historia har många år på nacken men värd att berätta. Efter 1940 fick landet Y ta mot ca  500 000 permanenta flyktingar, så där 10 % tillskott till befolkningen, som resultat av kriget. Det fanns ingen organiserad mottagning utan folk placerades i andras hem eller tillfälliga boenden som sovsalar. I vår hyreslänga placerades två kvinnor. Det fanns ingen ledig bostad men två ensamstående kvinnor flyttade ihop och ett köksrum blev ledig för de nyanlända. Vi hade en limpa, potatis och en bit fläsk till middag den dagen. Mor delade resolut detta till två delar, packade in det i tidningspapper och gick till flyktingarna. Strax kom de andra som bodde i huset med några kläder, en madrass, filtar, kastrull… det var flyktingmottagandet. Sedan var det bara för kvinnorna att ställa sig på någon fabriksport och fråga efter arbete. På söndag visade mor dem vägen till kyrkan.  Även om vi var sura över lössen de hade med sig blev de bjudna på kaffe hos alla som bodde i huset.

Det lät ju sött men idag och i Sverige är det, ja, annorlunda. Här tar Myndigheterna ansvaret och välter det till något ovilliga kommuner. Det är närapå geschäft med invandrarbranschen, det ger inkomster för vissa och utgifter för andra. Idag behöver vi inte bry oss, vi sköter det genom skatteinbetalning. Det räcker.

Kanske ligger felet där? Idag behövs inte vår medkänsla. Utbetalningar från skatt är den mellanhand som sköter mottagandet, inte en delad limpa. Vi ser invandrare lite som snyltgäster på stort kalas, inte som våra nödställda bröder och systrar. De i sin tur känner kanske ingen solidaritet med oss utan söker sig till sina likar med samma vanor, kultur, språk och för oss så förhatlig tro. Tro är något vi nästan har avskaffat i Sverige. Vi går till kyrkan högst 4 gånger i vårt liv för egen räkning: dop, konfirmation, vigsel och död. Sedan är det avklarat. Be? Om stora katastrofer drabbar oss, inte som en vardagsvara. De utländska sederna är inte heller något gemene man är längre så intresserad av. Den tiden är förbi då utländsk mat – tänk bara på pizza – var en av de välkomna effekterna av invandring. Nu är följderna i en helt annan klass. Och idag reser vi vart vi vill, om inte alltid för kulturens skull.

Invandring väcker många frågor. Det är en fråga i tiden, det går inte att komma från det. Vad är vår moraliska plikt mot våra medmänniskor? Vilka innefattar de? Vilka och vad omfattar vår ekonomiska skyldighet. Vem skall vi släppa in i gemenskapen som består av den svenska välfärden? Hur skall mottagandet skötas, praktiskt och ekonomiskt? Hur förändrar invandring vårt eget inrotade liv? Vilka skyldigheter har de som kommit hit från andra länder? Hur mycket av sina vanor, kultur och tro skall de släppa i och med sin fristad här? När är man medborgare i ett land? Är det bara några rader på ett papper eller har det djupare innebörd, förmåner och skyldigheter?

Jag tycker dessa är frågor vi alla bör fundera över och diskutera öppet och nu. Regeringen tar inte initiativet. Vi måste göra det själv. Det räcker inte att några debatterar med vanligen hetsiga kommentarer på vissa Internetsidor.

PS. Land X är Island idag, och land Y Finland efter kriget. Bild från Burma.