Knut Ahnlund är död. Han är en av de personer jag högaktar och kände sympati för, även om jag aldrig har träffat honom. Vi hade dock en gemensam åsikt om yttrandefrihet. Han satt på stol 7 i Svenska Akademien.  Sedan mitten av 1990-talet deltog Knut Ahnlund i stort sett inte alls i Akademiens möten. Bakgrunden var en tvist om hur man skulle förhålla sig till de iranska mullornas fatwa, dödsdom, mot författaren Salman Rushdie. Ahnlund protesterade tillsammans med två andra akademiledamöter, Lars Gyllensten och Kerstin Ekman, mot att Svenska Akademien inte fördömde fatwan. Knut Ahnlund blev 89 år.

Så, nu kommer en gammal historia i repris. Året var 1989. Under föregående år hade både Salman och jag kommit ut med var sin roman. Min bok gick ganska spårlöst förbi medan ”Satansverserna” blev årets händelse i flera bemärkelser. Jag fick försvara hans rätt att skriva fast han inte ens visste att jag existerade. Det började med ett telefonsamtal.

”Du vill väl inte heller”, sa radiokillen. Den kände författaren X hade hoppat av från ett radioprogram avsedd att stödja Salman och yttrandefriheten. Ingen annan var faktiskt intresserad av att medverka. Eller var de rädda och trodde att fatwa skulle drabba dem också? De hade kanske rätt?

Så till sist hamnade jag på  telefonlistan. Jag var en obetydlig författare även om jag inte var okänd som person. I en mindre stad blir den som arbetar på socialtjänsten  snabbt känd. Men, nu dög jag att försvara det fria ordet trots en enda bok. Till råga på allt var jag eländigt förkyld och låg på soffan med en bunt näsdukar, ett paket Alvedon och en balja te med honung. Jag sa ”ja”, om de kunde sända hemifrån.

Radion kom och riggade upp sina apparater medan jag filade på mitt försvar för det fria ordet. Jag minns inte ens om jag sa orden ”Satansverserna av Salman Rushdie”. Troligen inte, eftersom jag inte hade hunnit läsa boken. Men yttrandefrihet var viktigt för mig. En grundbult i ett demokratiskt samhälle. Vissa ord och sanningar kan ibland upplevas som obehagliga. Själv hade jag blivit gravt utskälld av SIDA eftersom de tyckte att min skildring av ett visst biståndsprojekt inte motsvarade deras bild av det hela. Det är sådant som en skribent får ta. Det är dock långt mellan att få några skällsord och hot, fängelse eller dödsdom på grund av sina åsikter eller ord.

Jag försvarade det fria ordet en kvart. Radion sände. De packade ihop sin utrustning, tackade och gick. Efter 30 minuter ringde de förskräckta. Någon kvinna hade ringt radion och läst en fatwa med dödsdom över mig. På två språk, svenska och vad de trodde var arabiska. Jag lugnade radion. Jag hade redan ett hemligt telefonnummer, hemlig adress och två dörrkoder bara för att jag hade avslöjat en större knarkliga av ren slump. Allt skedde dessutom för snabbt för att kunna vara en riktig fatwa. Jag bad radion hålla tyst, sa att det måste vara bara en sjuk person, inget allvarligt.

Jag tog kontakt med min ”kontaktpolis” och det ordnades  bevakning omedelbart, taggtråd runt bakgården, låst port, extralås och en polis i huset samt de passerade ständigt utanför. Jag försvann också med skyddad identitet fast det var ju löjligt egentligen för jag fortsatt att arbeta på samma ställe ett tag till.

Median höll vi ovetande. Jag tror att det var det klokaste beslutet.

Var det på riktigt? Oavsett hur det var kändes allt obehagligt med tanke på mina barn. Det fick också mig att se på kvinnor med slöja på ett annat sätt än förut. Jag generaliserade ett tag, sedan sjönk oron. När vi flyttade vi till storstaden föll  episoden nästan i glömska men jag var än osynlig på papper.

Jag fanns liksom inte efter min flytt och nytt arbete i storstan.

Jag läste ”Satansverserna” långt senare och hade svårigheter att förstå den krisen boken orsakade i den muslimska världen. Lika lite har jag idag sympati för demonstrationer som de olika filmer och skämtteckningar föreställande Muhammed är upphov till, även om jag kan analysera och förstå det som händer. I min bokhylla finns bokserien ”Grimbergs världshistoria” med flera bilder av Muhammed tecknade av persiska konstnärer. Det är kanske inte bilderna, lika lite som orden, utan tidpunkten som är avgörande för reaktionerna. En yttre fiende har alltid varit en enande faktor i en splittrad värld.

Även idag skulle jag försvara det fria ordet om nu någon skulle anse mig värdig uppdraget.

Nu hoppas jag att stol 7 ges till någon som är modig nog att försvara det fria ordet oavsett hur PK – vindarna blåser.