Han är för gammal för oss, sa infektionsläkaren och vände på dörren när hon hörde gubbens födelsenummer. Nästa läkare kom och gick när han fått klart för sig att gubben var 81. Ingen ville ha honom från akutens brits bakom skynket till en säng på sin avdelning. Ingen frågade om han hade varit frisk förut, alla förutsatte nog att han var bara ett gammalt trist vårdfall som nu belastade akuten. Åldern var den intressantaste frågan därefter vilka mediciner man åt. Inga mediciner lät inte trovärdigt, inte heller bristen på en aktuell journal. Är man över 80, då förväntas man vara krasslig och kan inte komma in bara så där på engångsbesök och skylla på hög feber och konstiga prickar.

Så efter tio timmar på akuten fick gubben plats på geriatriken på en låst avdelning  där man utredde demens. Det var inte det han sökte för men nu var han var så febrig att inga makter kunde få honom att stiga från britsen och gå hem igen. Tio timmars väntan var definitivt inte högklassig vård utan snarare misshandel av den sjuke.

Kanske skall vi slopa vårt födelsedatum när vi söker vård? Sjukdomen skall bestämma vården inte årtalet?

På avdelningen var de flesta läkarna från något annat land, likaså sköterskorna, biträdena och så klart städerskan och språksvårigheter var snarare vanligt än sällsynt. Så ser det nog ut i vården av de gamla  överallt idag.

Det är inte kul med de gamla. Eftersom hög ålder inte värdesätts i samhället är vården därefter. Det är inte bara ekonomisk fråga utan attitydproblem. De gamla är några saktgående personer med rollator som sinkar Konsumkassans kö men annars osynliga på marknaden och i pressen. Att arbeta på geriatriken är kanske inte karriärmässig och intressant gebit för dagens unga vårdpersonal? Patienterna dör lätt eller återkommer ständigt med sina krämpor. Livets slut närmar sig och de gamla blir aldrig ekonomiskt produktiva, bara tärande hur än vi sköter om dem. Däröver är det pressat med tiden. Vård är ofta ett recept. Det är alltid snabbare att skriva ett recept än hinna se människan, för tid är en rejäl bristvara inom vården. Många gamla har mediciner i överflöd men de mår inte bättre.

Det är inte bra och desto mer vi säger att det är bara uselt att vårda gamla minskar vi underlaget av dem som tänkte sig arbeta på geriatriken eller i något äldreboende. Ingen vill arbeta på ett förlustbolag med dåligt rykte om man inte måste. Tid för kall är länge sedan förbi.

Kanske finns det viktiga värden hos de äldre, som länk mellan generationer, kanhända till och med en kunskapskälla men det är inte längre intressant för samhället. De gamla är oftast en minuspost i planeringen, se bara på Norrköping till exempel som inte har pengar för äldreboenden längre, men glatt kan ordna hem för andra inkommande grupper. Så länge vi ser de äldre som en belastning kommer politiker att skära i vården och omsorgen och lägga pengarna på annat.

Hur vården av de gamla organiseras och betalas beror på samhällsklimatet och politikernas val. Kanske också hur vi själva ser på de äldre?