Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

3 svar på ”Den radikala barnuppfostran

  1. När min sex år yngre bror blev mobbad körde jag upp till skolan i min Studebaker -54 och kallade in ” the leader of the pack”, tog ett stadigt tag i halslinningen och drog in honom genom förarfönstret och viskade .. ge fan i min bror, för nästa gång kommer jag inte ensam.

    Det fungerade alldeles utmärkt!

    Ett litet minne att suga på nu när jag själv undviker att gå ensam på sta´n på kvällen ;-)

  2. Det skall krökas i tid, det som krokigt skall bli.
    I Sverige sätter vi de i häkte, som försöker ta hand om bössen.

  3. Hej.

    Det finns inga problem med utlänningar som inte bäst löses med utvisning.

    Föräldrar har laga ansvar för vad barn gör, så ut med familjen (om de nu ens är av samma familj, dessutom – någon egentlig kontroll av släktskap sker inte utöver ren okulärbesiktning av Mig-verkets tjänstehen).

    Annars gäller gatans lag: slå först, slå hårdast, slå ur bakhåll, var fler, och sluta inte slå förrän de ligger still. Skvallra först – lärare tror på den som tjallar; ljug dig blå och förneka allt trots bevis och vittnen; ge dig aldrig och gå aldrig med på något; lär dig deras regler så att du kan använda dem. Vuxenvärlden var fienden, en attityd vi lärdes av kulturetablissemang, musik-idoler, filmer, serier, TV och av varandra. Den enda regeln som egentligen finns är: åk inte dit.

    Så är jag uppvuxen, i socialdemokraturens betongförorter. På landet var det inte så – där fanns fortfarande ett sunt hedersbegrepp, så sådana Guilloumanér som i stycket ovan gick inte för sig. Utan den sortens vaccination i vanligt svenskt folkvett hade jag antagligen suttit på anstalt, eller i riksdagen, för vett att skämmas eller samvete hade jag inte haft.

    När de gäller de bruna barnen i Grums, så bör de vita barnens hela släkt samlas, från alla familjer, och sedan går karlarna över till de bruna barnens hem och misshandlar männen där. Tanterna kan de raka håret av ute på gatan. Upprepa tills det biter, eller tills de flyttar. Lägger sig statens polis i, är det bara att elda upp deras bilar, och prygla upp snutarna också – ge polisen valet att stå på svenskarnas sida, eller utlänningarnas.

    Vem vill sätta en slant på att det hade fungerat bättre än samtal med Soc och dylikt trams?

    Nej, ”det skall inte vara så” gäller inte som invändning. Inte heller ”men ett sådant samhälle vill vi inte ha”: det är ett sådant samhälle vi har nu, och det är alltid angriparen som bestämmer vad som händer. Laga efter läge.

    Men det kommer inte att hända – det som kommer att hända är att svenskarna, trots att de är i majoritet, trots hemvärnsmän och jägare med vapen, trots män och kvinnor med militär bakgrund, kommer att agera som Tysklands judar: huka, be, tro, och hoppas det går över snart.

    Moberg hade antagligen tyckt att svenskarna i Grums får vad de förtjänar. 40% (avrundat) röstade (S); ovanligt få för att vara Grums. Så, de får exakt vad de röstat för. Väl bekomme – de har ju inte klagat under de tjugofem år det vart så i Malmö, Husby, Tensta, Rinkeby, Angered…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.