Paris gråter

Den heliga Påskveckan började med en brand. Ja, det brinner lite varstans i världen men den här branden är stor tragik och  olycksbådande. Den utplånade en kristen helgedom,  Notre Dame, mer betydande för Paris och världen än Eiffeltornet. Notre Dame är själva hjärtat av staden.  Byggd mellan 1163 – 1345. Brann 15 april när Påskveckan började och fick omfattande skador. Hur mycket kan renoveras är tveksamt. Oavsett, det blir aldrig densamma.

Paris gråter.

Jag var aldrig inne i Notre Dame. Jag var i Paris översvämningens år 2016 och kyrkan var stängd eftersom vattnet flöt på golvet. Vi fick se den massiva byggnaden bara utifrån. Dock är intrycket oförglömligt.

Har Påsken betydelse för oss med annat än några lediga dagar? Det religiösa har krympt och med det den tysta och stilla Långfredagen. I min barndom var det en verkligen lång dag då lek och alla icke nödvändiga sysslor var förbjudna. Kyrkan var full. Nu är det smockat på krogen och många affärer är öppna. Långfredagen och resten av Påsken skiljer sig inte från en vanlig dag med annat än röd dag för en del folk.

Hur många minns betydelsen av Jesu lidande, döden på Golgata, offret som ändå har varit en stor och bärande del i vår kultur? Finns det någon kraft i den kristna tron idag? Jag tvivlar på det. Vem ger oss levnadsregler och moral att stå på när religionen har förpassats till högst fyra, oftast färre tillfällen i våra liv: dop, konfirmation, bröllop och begravning? Även föräldrarnas betydelse i våra barns liv har minskat. Staten fostrar våra barn.  Vad har fyllt tomrummet efter religion och dess regler? Eller uppstod inte ens tomrummet utan livet gled omärkt in i penningekonomins mediebrus?

Det finns kraftfull religion, islam, men jag har svårt att se det som religion enbart utan ett samhällssystem som innefattar hela livet.

Frågan är : vad ger religionen, assistans eller existens? Vad vill vi ha religionen till?

Kanske borde vi ha religion som assistans till livet och en stötta när allt känns övermäktigt, något att också vara glad över, men låta resten av vår tillvaro styras av andra saker, som att vara en del i det demokratiska samhället som än finns, dock flämtande  som nära döden. Är inte branden av Notre Dame oerhört symbolisk för Europa?

Kanske borde vi vara stilla en dag och tänka över djupare ting och livets mening än mat och påskgodis oavsett vår religiösa tillhörighet eller förnekelse? Långfredag är en lämplig dag för eftertanke och stillhet.

2 svar på ”Paris gråter

  1. Redan innan branden var släckt, och således långt innan några undersökningar av brandorsaken hunnit göras, deklarerade de franska myndigheterna att man kunde utesluta att det var frågan om ett attentat. Man vågar förstås inte annat och vi lär aldrig få veta hur det verkligen förhåller sig. Men på nätet cirkulerar filmupptagningar som visar personer som uppehåller sig på övervåningen i katedralen samtidigt som det brinner för fullt. Och några brandmän det inte fråga om.

    • Håller med att det känns inte bra när myndigheter säger före undersökning: ”Vi föredrar att det var en olycka”. Det kanske var det men sättet säger att vi får aldrig veta.

Kommentarer inaktiverade.