Jag vill tacka Er…

Jag vill tacka alla som har skrivit en kommentar och tröstat mig på grund av min sambos död. Ni betyder så mycket! Även om jag inte ens vet vilka ni är känns det som om vi var nära varandra en stund i en svår situation.

Så, tack! Det var stödjande och uppskattat.

Död väcker känslor och frågor. Det oåterkalleliga gör situationen svår.

Kunde jag ha gjort på annat sätt är en vanlig fråga. Om jag hade… Om de andra… Det stora OM fyller tankarna, så även mina.

Döden kan dock vara en befrielse på många sätt. Att inte behöva lida är viktigt för den sjuke och dennes anhöriga. Att det går fort, inte veckors dödsvaka. När den kommande döden blev ett slutgiltigt faktum önskade jag bara att det skulle gå fort och utan plågor.

Så blev det också. Jag är tacksam för det.

Vi gör många saker för sista gången under livets lopp och inte tänker eller vet att något som sker nu kommer aldrig att hända igen. Jag kommer aldrig att vandra i skogen med min sambo. Jag försöker komma ihåg när det var sista gången. Jag kan datera det genom att se på mina bilder. 20170708 klockan 12.45 satt vi på en bänk i skogen och drack kaffe. Efter det kom vi aldrig så långt. Många saker sker och ha skett sista gången utan att vi då anar det. Så är livets gång.

Jag är singel, inte en i ett par mer. Det är en stor förändring, även om vi inte längre var ett par utan rent av en patient och en vårdare. Det finns en scen i den populära serien ”Sex and the City” då huvudpersonen Carrie är singel igen och det är jobbigt. Hon försöker finna sig i det och går ensam till en restaurang. Det är dukat för två på bordet. När servitören frågar henne om hon väntar på sällskap säger hon: nej, det blir bara jag och servitören plockar bort den andra halvan av dukningen. Hon finner sig i singellivet – för stunden i alla fall.

Vet inte ens varför jag kom ihåg just den scenen, det finns säkert många bättre  beskrivningar om  livet som ensamstående, men den  säger som jag: nej, det är bara jag.

Det finns folk omkring mig. Jag är inte ensam, men de har en annan relation till mig. Kom just hem från min son som försöker lära mig att använda GPS. Min långa vandring närmar sig. Det är troligen också en sak jag gör för sista gången i livet: att vandra riktigt långt. Att åldras styr ens göranden, man kommer inte undan.

Om vi visste vad som sker sista gången i våra liv, skulle vi handskas med dessa stunder annorlunda? Kanske borde vi ta vara på livet betydligt mer noggrant och inte låta dagarna flyta iväg.

Dick fotograferade gärna naturens små detaljer.

2 svar på ”Jag vill tacka Er…

  1. Hej.

    Tack själv för att andra får dela denna din sorgens tid – du visar dig utan sentimentalitet, offermentalitet och utan att vare sig ömka dig själv eller be andra om detta, vilket förlänar dig stor respekt som ett föredöme i hur man bär sorg offentligt.

    Dock måste jag drista mig till att yttra en känsla av oror när jag läser dessa ord:

    ”Det är troligen också en sak jag gör för sista gången i livet: att vandra riktigt långt.”

    Jag… jag känner igen tanken och känslan tror jag, och det skrämmer mig. Jag hoppas att jag läser in alldeles för mycket i dessa ord, och att du bara syftar på ålder och med den tillhörande begränsningar.

    Nå, ens väg är en egen, så vandra väl.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Om allt går som planerat reser vi västerut i slutet på maj. Låt mig veta om och hur jag kan kontakta dig

Kommentarer är stängda.