Till minnet av de förlorade.

Min far skadades i det andra världskriget och blev nog aldrig fysiskt och psykiskt återställd. Dock skulle han gå tillbaka och slåss mot ryssen om de åter anföll Finland. Far dog efter långdragen sjukdom före pensionsåldern. Hans yngre bror dog i kriget. Han  hörde till de som i sista stunden skickades till fronten att försvara Finland. Du som har läst Väino Linna: Okänd soldat har också läst om min far. Vem? Det får vara osagt.

Många andra vi kände dog. Kriget påverkade våra liv på alla plan, sorg och fattigdom var en daglig plåga. En halv miljon flyktingar från områdena som förlorades till Sovjetunionen blev allas ansvar. Vi delade brödet med dem. De blev snabbt assimilerade, de var ju nästan finnar.

Hur politik och ismer kan leda till total förödelse tycks vara en överkurs som aldrig hamnar på de styrandes läslista. Den som inte lär sig av historien kommer att få leva om det. Även vi som är av annan åsikt dras med. Frågan idag är vad klassificeras som krig och vad som enstaka terrorhandlingar?

Åter till de döda. Min mor föddes under det första världskriget, gifte sig under den andra och dog nästan på dagen då kriget i Syrien bröt ut och protesterna i Libyen började. Mor dog vid 95 år och blev saknad eftersom hon var både äldst och den som höll reda på den stora släkten. Jag grät på hennes begravning. Jag var inte ledsen. Jag hade varit det när hennes liv började luta mot slutet och hennes så skarpa minne fick luckor. Men när hela släkten tröstade mig och upprepade hur ledsen jag måste vara och de själva grät förenades vi i kollektiva tårar.

Det finns också bekanta som har försvunnit i andra krig. Jag hade en syssling som försvann på Palestina området. Idag på Internets tid kan vi leta och hitta de försvunna men detta var före den tiden och hon försvann spårlöst med sin make och deras två små barn. Jag har för mig att de dog i en by på Golanhöjderna under sexdagarskriget. Eller flydde? Oavsett hörde min mor – hon som var släktens informationscentral –  aldrig av dem mer. Sysslingen hade rest  till en kibbutz i Israel men träffat en palestinsk läkare, gift sig och följt honom till hans liv.

Ja, det finns kärlek på första ögonkastet. Det kan bli ens öde.

Nästa som kriget eller ockupation tog var en tjeck på besök i Sverige. Han var reformivrare, en konstnär. Han reste tillbaka strax innan invasionen som skedde natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Då invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Orsaken var reformförsök som stod mot kommunismen. (Läs mer, sök Pragvåren).

Han hörde aldrig mer av sig. Vi som kände honom skickade brev men fick inga svar. Vi räknade honom som förlorad.

En kort men intensiv tid hade jag ett förhållande med en man som hade varit i Koreakriget. Sverige hade sjukvårdstrupp i Sydkorea 1950 -1953. Kriget stämplade honom. Död och förödelse åt upp hans tilltro till världen. Men Korea blev hans kärlek. Han reste tillbaka dit som representant för Rädda Barnen för att bygga upp något av det som var raserad. Han var senare rådgivare för Sydkoreas sjukvårdsreform. Det var då vi träffades. Korea var honom alltid nära. Han dog av hjärtattack vid pensionen. Han hade dock tappat livslusten och han skrev till mig att det året – hans sista – var de stora förlusternas år.

Hur stora förluster kan man överleva med? Att förlora den man älskar genom döden eller att denne går till en annan? Idag när en terrorist kan enkelt köra över en på gatan, hur fortsätter de kvarvarande då att leva?  När ens barn dör i väntan på vård?  När döden inte är vacker och den döde går knappt att identifiera?

Hur överlever man när livet har tangerat helvetet?

Vi samlas kring döden. Vi besvärjer det med blommor och ceremonier.  När min far dog kom över hundra personer till begravningen utöver sorg adresser som var så många att alla gick inte att läsa upp som seden var. När kaffet var nästan slut steg mor upp och tackade alla som kom. Sedan la hon till. Det var trevligt för min make när  någon besökte honom när han än var i livet. Jag tackar speciellt er som gjorde det.

Ridå.

Tänk på dem som än lever. Låt dem gå först i din planering.  De döda kan klara sig utan dig.

De dödas dag 2 november  har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och  är en stor helg. Den infaller  samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.

Vår Allhelgonahelg har också blivit en kommersiell fest, Halloween. Igår kom barn till oss och tiggde godis. De var målade till ganska snälla skräckvarelser och svartklädda. Halloween (All Hallows Eve) härstammar från kelterna i Irland, dagen var en skördefest, men seden har spridit sig.

Även vi har en pumpa på balkongen och tänder ett ljus i den.

Pumpabilden är från Linda.

http://gamla.hbl.fi/feature/2015-10-31/776142/hbl-i-la-bildspel-fran-de-dodas-dag

 

 

 

 

 

3 reaktion på “Till minnet av de förlorade.

  1. Hej!
    Du har en särdeles vacker förmåga att uttrycka dig i text.
    Tack för att du delar med dig.

  2. Hej.

    Den är ej död vars namn ännu nämns av de levande.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.