Om gåendet som konstart

Går du? Alltså bara går för gåendets skull, inte för att skynda dig till en plats dit trafiken inte går eller bilen är olämpligt att köra till? Att gå utan mål tycks vara en döende art. Ja, många tar ju en motionsrunda ibland. Det händer att jag möter löpare, orienterade eller en skolklass på elljusspåret men det är inte samma som att bara gå. En motionär är ute för att svettas, bättra på sin kondition, träna för maraton eller annat lopp, gå ner i vikt eller slita på något annat sätt. Gå på stan innebär oftast att spendera pengar och komma hem med varor man kanske inte ens behövde.

Att bara gå för att flanera runt är slöseri med tiden för den stressade nutidsmänniskan.

När jag var ung var söndagsnöjet för många att gå längs huvudgatan i syfte att träffa bekanta som också gick och titta på skyltfönstren. Affärerna var ju inte öppna på söndagar.  Kanske nickade man bara till bekanta eller bytte några ord, bestämde sig för en fika ihop eller ett möte senare. Det var tidsfördriv före Internet, före mobiler och före alla de aktiviteter som finns idag även om många inte aktiverar sig på riktigt med annat än mobilen eller skryt på Facebook. Alla hade inte ens telefon på den tiden. Det känns så oändligt länge sen och ändå är det inte ens en mansålder sedan.

Idag går inga längs huvudgatan i maklig takt utan stressar förbi med mobilen i handen på väg mot ett mål.

Man tänker så bra när man går tyckte jag och satt en lapp på jobbets anslagstavla – är ute och går – när något var riktigt knepigt. Jag gick högst upp i husets glasgång, framåt tillbaka tills lösningen var klar. Vissa säger att gå motverkar depression. Kanske det stämmer, för när gubben min låg på sjukhus – döende enligt läkarna, dock hade de fel – gick jag de fem kilometerna till sjukhuset, framåt tillbaka, varje dag i nära tre månader, utan att observera, bara flyttade fötterna framåt och efter några vändor hade oron släppt. Jag kunde ju inte göra något mer.

När man ser folk sittande i sina bilar men med kameran ut från bilfönster, utan lust och ork att gå ut på en vacker plats – men bild måste man ha att visa andra, kanske på Facebook – då har vi förlorat något väsentligt. Vi är faktiskt födda till att gå, inte att sitta fast i en plåtlåda.