Ännu en gång var det någon som sa i TV hur olönsamt, oekonomiskt och närapå förtryckande det var om någon tar hand om en vårdbehövande anhörig i stället att arbeta ute i samhället. 

Javisst, det är inte ekonomiskt lönsamt att en vuxen tar hand om en enda person i stället att arbeta ihop pension och skattepengar. Så klart är det inte lönsamt i pengar räknat att ta hand om barnen heller, daghem kan kosta mer än den arbetande föräldern drar in i skatt och speciellt de kvinnor som väljer att vara hemma med sina egna barn är rena förlusten för samhället och sin framtida pension. Hemmapapporna tycks däremot vara beundransvärda. Handlar livet om att betala skatt och spara för pensionen, konsumera och skuldsätta sig? De som  tar hand om sina närstående och kanske bakar bröd hemma, är de osolidariska  skattesmitare?

Är det så? Måste vi räkna allt bara i pengar som går runt? Finns det inga andra värden?

Varför envisas vi – främst kvinnor – att ta hand om våra anhöriga i stället att placera dem på en skattefinansierad inrättning där vården kosta några lakan om dan och ha själv en anställning på någon annan vårdinrättning med skitlön? Det är mest lågavlönade som blir anhörigvårdare men undantag finns som juristen (länk nedan) eller jag. Varför tackade jag nej till ett nytt arbete? I och för sig hade jag precis fyllt 68 men var det inte bättre att hålla arbetslinjen? Många andra med mig, även de i medelåldern, går ner i deltid eller säger upp sig och börjar ta hand om sina föräldrar, anhöriga eller partner i stället att arbeta och vara skattebetalare. Varför?

Det enkla svaret är att vi inte litar till vården. En del av oss har försökt men när vi såg vården inifrån var det sämre än vi kunde acceptera. Kanske gjorde personalen mer än de hade möjligheter till, men det var inte tillräckligt. Eller de satt uttråkade framför TVn när gamlingarna irrade runt i korridoren i skitiga kläder ropande på hjälp. Jag har hunnit se det mesta, både som arbetstagare och anhörig. Det var inte bra nog för någon. Klagar man är det ingen som bryr sig om man inte hamnar i TV.

Hur är livet för oss anhörigvårdare? Dagarna är lika för det går inte längre att planera mer än en dag i taget. Visst, jag har planer som att resa till barnbarn men de planerna innefattar samma dagliga omhändertagande av min sambo, fast då på en annan plats. Jag har mitt åtagande med mig. Skall jag göra något mer, ha ett eget liv med egna aktiviteter, krävs det beslut av kommunens handläggare som innebär att någon annan kommer hit några timmar eller att han får vård på ett boende, det alternativ som får oss att må illa redan innan. Jag hade planer, lik många andra, men livet tog en ovälkommen vändning. Livets tråd är så skör. Man vet aldrig när det bryts. Tar du vara på livet idag?

Jag kan inte klaga på handläggarna. De är bundna av politiska beslut. Det är politiska beslut och politikernas etiska ställningstaganden som beslutar hur våra äldre och vårdbehövande har det.  De beslutar hur och på vem våra gemensamma resurser fördelas till. Ibland undrar jag över fördelningen och skulle vilja få kryssmarkera vad jag vill och inte vill bidra till.

Finns det någon politiker som väljer att ge upp sin karriär, lön och förmåner för att ta hand om sin gamla mor, demente anhörig eller släkting och ha några timmar egentid i veckan för att förverkliga sig eller bara få gå en runda ute utan att hålla någon i handen? Eller finns det ens någon som har sin dementa mor i ett boende där vården har krympt och vinsterna ökat? Hör jag några rop?