Har just avslutat en bok som värmt bokhyllan i flera år: Karavan utan återvändo av Bruno Bauman. Han har bland annat korsat Gobiöknens centrum. I boken berättar han om två resor, Sven Hedins 1895 och sin egen, år 2000, genom öken Takla Makan i Kina. Varken den ena eller andra resan slutar riktigt väl. Öken är svårt att bemästra.

Vad är det som får någon att riskera sitt liv så uppenbart? Han är en av de många som satsar hälsan, livet, pengarna och allt annat för ett äventyr vars slut är bara en hoppfull gissning. Tänk på Göran Kropp, en nutida äventyrare eller de längre bak som just Hedin, Alexander von Humboldt, Columbus, Thor Heyerdahl (aktuell i filmen Kon Tiki) eller de första som erövrade rymden. Att söka efter något som ingen har gjort förut är livselixiret för vissa. Det finns inte många gränser kvar att spränga. Det blir spektakulära historier som Felix Baumgartners hopp.

Vi tänker sällan att forskning kan vara  äventyr. Hur ofta läser vi något om forskarens mödor och framgångar? Nobelpriset kanske och sedan ingenting. Forskning är ändå något som påverkar oss mer än 39 kilometers hopp från himlen men sistnämnda får mer uppmärksamhet.

Vissa av oss är nöjda med ett lugnt liv, regelbundna vanor, trygga omgivningar – som en Stockholmsbo sa att allt utanför tullarna är okänt landsbygd – medan andra bara längtar efter nästa riskabla projekt. Jag har funderat på vad som driver sensation seekers, eftersom sonen är ensamseglare och har tillbringat månader till havs i storm och stiltje, problem och mera problem och har bestigit hittills 3 toppar av high seven. Några tycker att även en vandring i Sarek testar gränserna fast det kräver bara starka ben och en fullpackad ryggsäck. Okej, lite mer krävs nog, ge dig inte till Sarek om du inte har fjällvana. Ibland kallar man även mig äventyrare men det är att ta i. Att vandra kan inte räknas i samma klass som alla galningar vilka skidar över Antarktis, korsar öken, bestiger de högsta topparna eller försöker ta livet av sig med andra omöjliga projekt. Att vandra är ren friskvård.

Vi är och får vara olika i vårt sätt att tänka och leva. Vissa vågar mer och tänjer gränserna, på gott och ont. De vill vara först, högst, ensammast, modigast, känna livet pulsera extra – om bara en stund. Skulle de impulsiva, äventyrliga, de med längtan efter något mer inte finnas skulle vi än sitta vid grottmynningen och grubbla om vi vågar ta oss ut.

Sensation seekers är bra att luta sig mot i farans stund – eller räddar de bara kallt sig själva? Läs boken om du får tag på den så får du en intressant fundering över nationalhjälten Sven Hedin.

Boken är tyvärr slutsåld men finns om man letar på Internet eller i bibliotek.

Den gula båten är ensamseglaren Tommys båt Icebreaker