Jag har hemtjänst och tillsyn dygnet runt. Så blir det när man nästan dog riskerna kvarstår och  kroppen vägrar att fungera. Det är som om mina händer och fötter vore osams med hjärnan så jag behöver hjälpen. I alla fall i nuläge. Men jag som är en ensamvarg trivs inte med det. Jag lider rent av. jag försöker klara mig själv. Igår var det 5 personer här samtidigt. Rehab hemtjänst hemsjukvård   Som ett massmöte för mig. Behövligt men jag känner mig belamrad. Jag behöver vara ensam. Jag smet genom att avboka hemtjänsten för helgen med en nödlögn. Jag behöver prova vad och om jag klara mig själv utan att någon rycker in. Har larm om något händer. I den nu tomma lägenheten kände jag att jag kunde andas. Jag har inte varit ensam sedan inläggning på sjukhuset11 juli så det är som nytt. men nattpasset är kvar de smyger in tyst. De kollar om jag lever antar jag. Även lägenheten är som en främmande plats, möblerna smyger längs väggar nu så jag kan använda rullstolen. Tavlorna hänger då på felplats och påminner om den gamla tiden. Den med fotoutställningar och tiden med kameran i naturen. Ute gör hösten antåg. Det svider. Hösten är minbästa tid. I mitt förra liv alltså

Först hemma insåg jag vad som hade drabbat i kroppen. Det är svårt med vanliga saker som knyta skor knäppa en knapp klä på sig och alla tajta kläder har åkt längst bak i garderoben de går inte att få på eller av.    Först igår diskade jag en tallrik. Orkar inte stå tillräckligt länge. Petitesser. Men prova pä att leva som om du hade en hand och bara ett ben. Samt ett huvud som inte samarbetar Jag tränar tills trötthet tar över men helst vill jag ligga på soffan och klaga men jag är inte den typen eller var inte det förut i min friska gamla liv

Varken jag eller rehab samt läkarna kan förutsäga framtiden. Det är bara att anpassa sig och gilla läget.

bild. en ensam tältplats sarek luottolako