Mitt första arbete som socionom var på en rådgivningsbyrå för missbrukare. Det var ett obestämt vikariat efter en terapeut som hade fått cancer. Jag valde det arbetet eftersom personalen var trevlig och såg mig genast som en tillgång. Jag hade sökt fem arbeten, fått de alla, men bostadsbristen i Stockholm gjorde det omöjligt för mig att ta mitt förstahandsval. Så det blev en mindre stad för några år.

Jag hade skilt mig och ville inte för mitt liv sitta arbetslös på en liten landsortshåla. Flyttlasset gick.

Terapeuten som hade fått cancer kom tillbaka efter fyra månader. Vi arbetade ett tag tillsammans tills han var åter insatt i alla ärenden. Rådgivningsbyrån ville ha mig kvar men det fanns inte medel till det. Jag fick dock genast arbete på Socialbyrån.

Terapeuten, en medelålders man, berättade en otrolig historia. Han hade varit på en fest för gamla elever i sin skola. Han blev ivrigt uppvaktad av en kvinna som var nybliven änka. Inte bara det, hon var en änka efter tre män, i tre äktenskap. Den första hade dött efter några år av sjukdom som han inte visste något om när paret gifte sig. De två andra levde bara få år. Förmodligen hade de redan cancer när hon hade träffat dem och när de hade gift sig men männen visste inte om det.

Hon blev blixtförälskad i terapeuten, bedyrade att ödet hade fört dem samman. Terapeuten avfärdade det hela, han var lyckligt gift. Hon lämnade sitt nummer ifall han ångrade sig och ville få kontakt.

Tre dagar senare föll terapeuten ihop på gatan. Han kunde inte andas, inte prata. På sjukhuset  opererades han omedelbart av snabbväxande cancer som nu hade drabbat luftstrupen. Han överlevde och blev bra men rösten förändrades betydligt. Han hade inte haft en aning om sin sjukdom, ingenting larmade.

Han var något skakad över änkan han hade träffat.

Hade kvinnan uppvaktat honom eftersom han var sjuk? Kände hon av det? Såg hon tecken som inte mannen var medveten om? Om hon kände igen det valde hon åter en man som var sjuk eftersom det var bekant för henne, något hon kunde handskas med?

Dras vi omedvetet till det vi kan klara, det vi redan har erfarenhet av? Som kvinnor vilka alltid dras till otrogna skitstövlar? Som män vilka väljer ”huskors” efter varandra som gör deras liv miserabelt? Kvinnor vilka återvänder till den misshandlande mannen? ”Sol och vårare” offren, flera gånger? Flickor som föredrar de tuffa grabbarna vilka behandlar dem illa? De som fastnar i ett skitjobb igen och klagar på arbetsgivaren? Lyxfällandeltagare? Mer… Alla de som på något sätt förminskar sig själva och lever bakom ett mentalt staket och trycker ner sina drömmar. Bäst att välja det bekanta.

Väljare som åter väljer ett parti som inte förtjänar varken förtroende eller makt och inte ger dem ett dugg, bara oro för landets tillstånd? Ja, det var överkurs.

Är vårt behov av trygghet, det välbekanta och inbillad kontroll det som tar beslut för våra val i livet? Borde vi inte våga mer?